Omfamningen tar aldrig slut. Trots att jag fuktar halsen med mina rädslor, mina minnen och min längtan. Jag vilar i en tyst trygghet.
Men när fokus flyttas finns ingen trygghet kvar. Min famn räcker inte. Mot min hals töms inga rädslor. Och jag hittar inget att fästa min omsorg på.
När jag vaknar undrar jag om det bara var en dröm.
Lösenordsskyddad: Sliding doors
-
Det finns inget utdrag eftersom det här är ett skyddat inlägg.
2 månader sedan
1 kommentar:
när natten blir tyst och trygg kommer själarna att hitta trygghet i varandra... det var ingen dröm...
Skicka en kommentar