Jag befinner mig på annan ort. Vet inte hur länge jag kommer att vara där, men vill ni besöka mig så finns jag här: http://personlighet.wordpress.com/
Bloggen har stannat. Jag känner det tydligt. Jag som alltid haft för mycket att skriva om, hittar inte ord som räcker till ett endaste litet inlägg längre. De inlägg som ändå hamnar här har jag tvingat fram. Det gör ont i mig, och jag antar att läsningen inte är njutbar heller.
Nu har jag äntligen varit och välkomnat de nya brösten...jag menar det efterlängtade barnet till världen.
Det blöder. Min E har ett djupt sår i pannan och håller en näsduk mot såret medan jag kör så fort det går att köra, med ett par knän som håller på att lossna från kroppen av skakningarna, och på vägar jag aldrig åkt förut. Jag är så rädd att vettet lämnat mig.
Svårt det där när man lurar hjärnan. Har kånkat runt på en liten som är så lätt att man glömmer bort att hon hänger där på armen. Lyckades inte skala om vikten till min dotters när jag skulle flytta henne till rätt sovplats. Hon hade nämligen lagt beslag på gästsängen, och det kan man ju bara inte acceptera.
Krasch, sa det från ländryggen när jag tog i mitt mesta. Tittade ner och konstaterade att jag hade bara vikt ihop dottern, men i övrigt inte lyft henne en cm från madrassen. Med hjälp av en kombination av hävstångseffekten och ett snärtigt ryck så fick jag över henne på kanten så att jag kunde knuffa ner henne på golvet. Hon vaknade givetvis och gnällde förvånansvärt lite för att just ha fått sina armar ryckta ur led.
Ni vet hur man försöker framställa sig själv så bra som man bara kan. Glöm det! Särskilt om du är tjej och har kunskaper i något "typiskt manligt" område.
Jag tar små steg. Låter mina mammanerver successivt vänja sig vid himmelen och jordens alla faror. Dottern däremot, tar stora kliv mot den värld hon längtar så efter. Vuxenvärlden där man får göra som man vill. Himlen på jorden.
Och helt plötsligt är hon vuxen. Gammal nog att göra sina egna val. Och med en mamma som klamrar sig fast i tummarna för att liten ska vara tillräckligt stor för att fatta alla de där bra besluten.
...att släppa taget...
Alltså besluten som inte gör att panikslaget hjärta tvingas räkna sekunder där varje ljudlöst "tick" tar en timme. Och där klockan inte kan skruvas tillbaka hur många tårar som än rinner från mammans ansikte.
...att tappa taget...
Jag hoppas att mamman som redan har en stor, orkar hantera den oro som rusar runt i kroppen på henne. I natt delar jag med mig av alla mina krampaktiga önskningar om att livsgnistan ska räcka för barnet, som redan är gammalt nog att fatta sina egna (dåliga) beslut.
Ute och åker så kan man ge sig fan på att det är en man som susar ikapp med brottslig hastighet och försöker parkera sin bil i baksätet på min.
Och ute på krogen är det givetvis också män som försöker köra in något i mitt garage därbak när jag ligger steget före i kön.
Jag kan inte påminna mig någon opassande bakdelskontakt med någon kvinna någonsin.
Det gäller att snappa upp den lilla detaljen att en bak bara är en förlängning av fram, inte början till nåt nytt.
Bak-om mig tack.
Hon arrangerar mina armar, kammar mitt hår och instruerar vart jag ska titta. Jag ska nämligen få mitt porträtt målat. Högtidligt så det förslår.
"Men vad håller du på med", skriker jag så det ekar i badrummet.
Hon är lite krasslig den lilla. Så jag tänker att jag ska låta henne sitta framför TVn så länge hon vill idag. Passa på att testa var gränsen går.
Jag har aldrig ansträngt mig för att göra någon skillnad mellan den ena fd fången och den andre. Hopplösa fall hela högen. Och osympatiska människor. Som bara kostar mig (=samhället) pengar.
Den lilla handen åker upp och ner i chipspåsen i en enda lång rörelse tills hela påsen är slut. Hon är fullständigt galen i chips. Dill och gräslök.
Fyrtiofem minuter innan jag ska vara någon annanstans. Då hinner jag tvärröja, skvätta vatten på blommorna och göra något anständigt med håret. Dotterns rum lämnar jag. Hon har ärvt sin mors (bristande) ordningssinne. Golvet är ett färggrant lapptäcke. Sängen en skådeplats för plastdockorna. Skrivbordet en papperskorg.
Det gör ont att titta på henne. Hon har lagt hela sin saknad i det där vackra lilla ansiktet och det är inte mig hon tänker på. Det är pappa.
Mamma. Bra på många sätt. Lite sämre på andra.
Matlagningen tillhör riskområderna. När jag kom in i köket i eftermiddags så misshandlade hon en potatissallad. Jag gled ljudlöst fram och tog byttan ifrån henne. Räddas det som räddas kan (och hörde jag henne inte dra en lättnandes suck?).
Hennes make är snäppet värre. Han har två rätter på sin repertoar. Kyckling med messmörssås. Och lax med messmörssås. Tur i oturen att mor är vegeterian. Hon steker på en morotsbiff. Som gudskelov inte hamnar i messmörssåsen.
Som uppfostringsmetod har matkatastroferna varit mycket framgångsrika. Alla barnen är lysande kockar. Gör gott godare. Och ännu fler såser. Riktiga finsmakare. Vägen till mannens...öh, jag menar syskonens...hjärta går via magen. Till en syster vallfärdar vi för matens skull. Hon tramsar på något om skinnbrallor, men vi andra vet att det var hans talang med sleven som fick henne på fall.
Mammas lilla solstråle är kidnappad. Ringde nyss och läste mellan raderna att jag inte alls behövde skynda mig tillbaka. Och liten ville inte ens prata med mig.
Ja, jag småsjunger. Jag har ju kommit på värsta grejen (grymma tjejen).
Jaaa, säger han och tittar på mig med fnitter i mungipan, den dörren går båda vägar.
Man kan inte annat än le. Hur självcentrerad kan man vara, utan att det är brottsligt? Återigen står jag där och blir fullständigt ignorerad. Trots att han kröp nära bara några timmar tidigare.
Så står man där i underkläderna och försöker se helt avspänd ut. Det gör man inte. Inför totala främlingar kan jag strippa. I sällskap med vänner kan jag låta plaggen falla. Men de där halvbekantingarna. De som man ser på affären tillsammans med någon annan man känner. Föräldrar till barn man vet vilka de är.
Ja, nu har jag ialla fall fått ett livstecken, tänker jag när jag trycks bort. För sms får man inte heller svar på. Jag oroar mig lite försiktigt.
Jag träffar bara fel tjejer, suckar han och syftar på tjugoåringarna som tråkar ut honom och de gifta kvinnorna utom räckhåll.
Jag känner mig hur löjlig som helst. Jag känner ju inte ens karl'n men ändå kan jag inte få nog av honom. Missförstå mig rätt, det är inte förnuftet som styr utan den där djuriska suget, allt det där som finns innanför skinnet och som tar kontrollen över mina reaktioner.
Man vet att man hittat ett bra ställe om det finns en lekplats på bevakningsbart avstånd. Att maten var ljuvlig, vännerna roliga och drycken berusande är sekundärt när man går på krogen med en sexåring.
Den är redan här, den där dagen när jag blir ett år äldre. Vips låter det och man märker inte av det, ens om man anstränger sig det mesta man kan.
Helst skulle jag vilja sätta mig bekvämt i fåtöljen och konstatera att mitt liv är precis där jag vill att det ska vara. Där jag drömde för fem-tio år sedan att det skulle vara. Det mina barnsligaste fantasier kvittrat om.
Men såklart kommer jag inte ihåg ett smack. Av drömmar. Om förhoppningar. Från svindlade tankar.
Och fylla år är inte så jäkla roligt när man någonstans har en känsla av att man borde ha mer av allt. Mer kärlek, större bostad, bättre jobb, finare man (öh, i mitt fall kanske jag ska börja med en man) och fler barn.
De där förbannade, vidriga, avskyvärda avundsjuka blickarna som jag lägger här och var får fäste en kväll som denna. En helt vanligt sommarnatt, men som betyder ett år till för mig.
Ett år till av vad?
Tja, jag vet inte.
Ibland kan jag vara bubblande stolt över den resa jag gjort, den människa jag hittat under detta år. Så mycket starkare. Så mycket mer sann - mot mig själv. Och jag låter människor tycka om mig, inte alla, men några få, och det är för mig en nyhet. (Och när jag säger "mig" så menar jag inte bilden av mig utan den som är jag med skit under naglarna, trötta tankar och sarkastiska kommentarer. Ni vet - den osminkade versionen av mig. Brrr.)
Men resan har kostat otroligt mycket. Jag har tappat en identitet som jag i 34 år klamrat mig fast vid. Min bekantskapskrets har justerats, dvs förminskats. Jag har aldrig varit längre ifrån en relation än jag är nu (men samtidigt aldrig så nära...men det är ett helt annat ämne). Jag är inte på långa vägar lika glad och inte alls sugen på att resa land och rike i jakt på äventyr längre.
Lever alla andra sin dröm?
Skulle inte tro det. (och varför envisas jag med att bry mig?!?!)
Men är mitt liv tillräckligt nära där jag vill vara?
Tja, jag vet inte.
Om inte så är det väl bara jag som kan ordna till det, eller hur?! (=väldigt jobbig insikt)
Så grattis på födelsedagen!
Och vips är lönen borta igen. Hur är det möjligt? Hur är det fysiskt möjligt, tänker jag och loggar in på banken. Ögnar igenom kontoutdraget efter stora siffror, men hittar till min förvåning inga. Var är spåren efter den där internetbedragaren som försörjer en hel familj med hjälp av mig?
Det bästa med sommaren är att man träffar så många nya intressanta människor. Människor som ger spännande infallsvinklar, bjuder på ett hav av inspiration och öppnar dörrar man inte visste fanns.
Så här inför sommaren så kanske ett litet vintips skulle kunna passa? Jag som är lite kunnig när det gäller vin, har några tips som jag tänkte dela med mig av.
Hon hade packat lätt. En påse med lite kläder och ett par finskor. Och väldigt många tårar.
Alltså, herregud vilka långa ben jag får i den här klänningen, utbrister jag och sträcker lite extra med foten så att jag nuddar med tåspetsarna i grannens kök.
Mannen som sveper mig över golvet är ljuvlig att titta på och ännu härligare att ta i. Och gott luktar han. Särskilt om man lägger näsan väldigt nära halsen, vilket jag givetvis gör. Och så försöker jag småprata lite. Ämnet glider, inte helt otippat, in på dans. Han hänvisar till att han övat för lite. Så jag förslår att han ska öva lite mer - i sovrummet!
Ja, det var så mailet började. Någon som drev ett litet företag tyckte att vår hemsida behövde en uppfräschning under 2010. Jag skrattade rakt ut. Vi la upp vår nya hemsida för en månad sedan. Jag har inte ens hunnit skrapa bort den skyddande plasten.
Med ett dammsugarmunnstycke som knappt täcker hålet känns det lite gruvsamt att jobba sig igenom 83 kvartat. Och inte känner jag mig särskilt mycket mer motiverad efter två rader choklad. Kanske det behövs en rad till....
Kusinen frestar med grill-jag-menar-sololja. Kluck, kluck, kluck fyller jag näven med kärring-jag-menar-sommardoft. Och när mina ben girigt suger upp vätskan, likt en tonåring på festival, så tystnar hennes förtvivlade rop. Oj, fan rinner det ur hennes mun.
När man inte har egen stuga får man utnyttja andras, tänker jag och svänger in till min mosters stuga för femtioelfte gången i rad. Det mest anmärkningsvärda är kylskåpet utan botten. Definitivt värt en omväg för att besöka denna sevärdighet. Ur detta skåp fiskar cirkusartisten upp den enda läckra anrättningen efter den andra. Det spelar ingen roll hur många stolar vi skjuter in runt bordet, tåget med vagnar fyllda till bredden av grillade ostbitar, färgglada röror och doftande grytor tar aldrig slut.
-Men vad jobbar du egentligen med på dagarna?
Häromdagen när jag la en förmögenhet på burkar och flaskor med franska omöjliga etiketter så passade jag även på göra badrumsskåpet värdigt detta internationella sällskap. Radade upp dyrgriparna intill varandra så att hela familjen skulle möta mig, ansikte mot ansikte, när jag öppnade dörren.
Den stora schäferhannen fäste blicken vid min vårbjörksblonda flicka. Han mindes henne. Visste hur mjukt hon klappade, hur förföriskt klar röst hon hade och framförallt - hur länge hon kunde kasta en boll. Han travade i förväg för att visa var leken skulle hållas, men han stannade med jämna mellanrum för att försäkra sig att hon följde med.
Tänk er en kram! En sån där sak som slingrar sig flera varv runt kroppen och lämnar avtryck som dröjer sig kvar långt efter att omfamningen släppt. En som flyttar omtanke, kärlek och värme mellan två kroppar.
När jag klagar på min kropp är det för att jag har fått en släng av hemmablindhet. Det finns inget att klaga över egentligen - jag har en superkropp.
Idag åkte vi ner till Ikea, jag och min gravida fru. Eller, hon är inte min fru, och förmodligen inte särskilt typisk som hustru heller.
Nåt fick jag i mig. Något mystiskt som slank ner genom strupen och in i maggömman, och när det väl hade lagt sig till rätta - börja öka i storlek. Svälla. Krångla. Spränga.
Jag har alltid agnat med massor av fladdrigt tyg för att få napp. Men vilken färg jag än väljer så nappar bara gammgäddorna och de som saknar intressanta rörelsemönster. I fredags fick jag klart för mig att de fiskar jag vill fånga bara hugger på stretchbyxor och tröjor som kan andas.
Passerade det sovande samhället Nordmaling på min resa kors och tvärs i helgen. Och med händerna på ratten så måste ögonen vara vidöppna för att ta emot all information som svindlar förbi utanför fönstret.
Tillslut blev jag stilla igen. Men det var först när blicken vilade på hypnotiserande lågor och fötterna noggrant begravts under luggad pläd.
Morgondagens lunchlåda är fixad. God mat får inte förfaras, så jag ropade efter en låda att stoppa resterna i när magen började pressa lungorna upp mot revbenknivarna. Förmodligen var jag väldigt pinsam när jag öste ner pasta med räkor i en plastbytta så att det stänkte hummersås över hela bordet.
Det konstateras att hus tittar man på med en tanke i bakhuvudet. En bomullslätt fråga om framtid. Är det här ett hus som rymmer min morgondag?
Hela dagen har jag kånkat flyttkartonger in till små stugor på bergknallar, stora vräkiga kåkar med stränder som räcker hela vägen ner till stranden och timrade idyller med flera hundra år gamla minnen.
Och nu sitter jag på loftet i en annan dröm, sneglar ut över viken och väntar på att abborren ska stekas.
Jag får mail med jämna mellanrum från man som för länge sedan passerat gränsen för intressant. Han refererar till mig som fröken. Och skriver "ni" istället för "du", fast inte särskilt konsekvent så jag blir bara förvirrad.
Lätt hänt att glömma flytta pengar mellan burkarna. Men trevliga Handelsbanken har tålamod och skickar mig vänligen nog en påminnelse.
Blicken jag får från E, när jag dyker ner i en barnvagn och låter näsan fånga all den där söta värmen, är vass. Och ögonen blir ännu mörkare om jag råkar säga något om hur bedårande barnet är.
Kommunen bjuder in till fest. Vi ska fira flaggans dag. Programmet är så hett att det vattnas runt munnen på mig...
Jag passade på att vattna blommorna med det där glaset vatten som förmodligen stått där i evigheter eftersom jag inte kunde komma på när det hamnade på fönsterbrädan.
Det kanske är tvångsmässigt så till den milda grad att jag måste behandlas. Men oavsett nivå så måste jag bara göra klart innan jag kan avsluta.
Jag loggar in på datorn. Sen vill eposten att jag avslöjar min unika kombination av bokstäver. Och Facebook vill inte heller veta av obehörigt intrång. Och sen den där dejtsajten. Det måste vara rätt person som flirtar och inte vem som helst.
Men hela inloggningsrutinen sitter i fingarna. De rör sig på eget iniativ. Och när jag helt plötsligt är inloggad på alla dessa ställe så kan jag inte för mitt liv minnas när det skedde.
...kommer från ett annat land där man har mörka ögon och pratar med händerna. Var hem till honom igår, men fastnade i trapphuset. Jag paralyserades för ett ögonblick av susande oro. Något jag inte kunde placera, men som fick mig att skicka adressen till en kompis. Var jag rädd för hans ursprung? Det där okända? Skämmes ta mig fan skällde jag på olusten.
Han som är ny i familjen berättade om en grillkväll med grabbarna. De var mer än lovligt trötta på de vanliga köttbitarna, och ute efter något mer kulinariskt. Tjäder, kläckte någon ur sig och in i bilen med hela skaran och så ut på jakt. Men de behövde aldrig lämna bilen. Tjädrar är enligt utsago lika korkade som renar. De står kvar och väntar tålmodigt på att bli påkörda. Och sex påkörningar senare hade hela kalaset försetts med vitlöksspäckade tjäderbröst.
Någonstans vid tretiden, alltså den tiden på dygnet när det börjat ljusna igen, så hittar tungan ett ställe på framtanden som känns vasst. Som om något fastnat. Jag petar med nageln, men det sitter orubbligt kvar det där konstiga.
Har en plats på balkongen och ser hela staden spelas upp på scenen nedanför mig där jag sitter med ögon som ännu inte vant sig med ljuset och kalla tår som sticker fram under filten. Från min plats ser jag mycket och hör mer. Sirenerna ropar om fara, bussarna bär lördagsshoppare ner på stan och grannarna öppnar upp sina liv för att ta emot sommarvärmen.
Jag stannade nog mitt i en mening för ögonbrynen på andra sidan bordet höjdes en aning. Oj, jag trött jag plötsligt blev, säger jag för att förklara mig. Hon ler lite och påminner mig om att jag jobbat väldigt mycket på slutet. Så gäspar jag med hela ansiktet och klipper samtalet itu med ögonlocken.
Jag har en ett berg att klättra över på arbetstid. Men berget växer snabbare än jag klättrar, så jag kommer längre och längre ifrån toppen.
Naturligtvis har jag sett blickarna. Jag känner mig som en jordgubbe med grädde på när jag kliver in i lokalen. Han slickar av mig allt sött med bara blicken.
Hon som lämnade tanden på Mallis klamrar sig fast runt min hals.
Hur länge måste man vara borta från sitt jobb för att arbetsuppgifterna ska gå upp i rök? Efter en vecka på Mallis så fick jag ett varmt mottagande av mailkorgen. Alla var där. Sån fin stämning var det. Men ingen hade tänt grillen och försvunnit.
Först låtsas jag att jag också drömmer om att bli gift. Men sen kommer jag ihåg att jag har egna tankar som inte alls tycker det låter särskilt spännande. Gift! Jag har haft relationer med gifta män och refererat till dem som mitt gift. Det är vad ordet betyder för mig. Något som kryper innanför skinnet och förpestar mitt förstånd. En kommentar om vad giftermålet uppenbarligen betydde för dessa män är öppet mål, tycker ni inte?!
Och faktiskt, det känns inte alls lika tungt över bröstet längre, nu när jag ryckt på axlarna.
Vinden blåste rätt hårt kring ön. In genom jackärmar och ner längs ryggraden. In i munnen så att tänderna gungade. I alla fall en tand. I en mun.
Jag unnar mig lyxen att spionera på människorna runt poolen. Och jag är girig i mina blickar för på solsemester är vi alla avklädda och öppna till allmän beskådan. Väl?! För jag känner samma blickar mot min rygg när jag vågar mig ut på den blötlagda catwalken.
Det rinner värme nedför mina ben. Det kan vara rödvinet som fått fäste. Eller solbrännan som jag alltid, utan undantag, men med förvånansvärt kort minne, drabbas av. Mina ben skiftar av soluppgångens alla färger. Vackert så det förslår.
På salongen var det partystämning. Det var folk överallt och i kaffekoppar och på glasspinnar landade hår för att vila. Mig sköt de längst in i en soffa i väntan på min tur. Först skulle det milda skogsrået bli av med allt sitt hår.
Igår förvandlades ett tjog intelligenta, vältaliga och spontana människor till stammande guldfiskar. Det var en kamera som strålade sönder hjärnorna. En efter en gick vi in i ett rum och utsattes för vidriga övergrepp. Och för att göra saken ännu värre så tvingades vi genomleva allt igen med ökad styrka inför hela personalgruppen.
Visst har jag berättat att jag håller på att riva ut (riva sönder?) en massa gamla kläder som listigt duckat och gömt sig bland saker jag faktiskt kan ha på mig utan att se ut som en tant/fjortis/pärnäsa/hollywoodfru?
