.kusinen från landet

Bloggbästisen känner sig som kusinen från landet bland demonbloggarna.

Jag känner mig som den bortglömda ogifta fastern som bor i en stuga utan el och med utedasset på andra sidan tomten. Men jag ska göra mitt bästa - kamma mig och ta på mig det finaste jag har...

..och om jag luktar så beror det på att det är svårt att tvätta röven i den bottenfrusna ångermanälven. Men jag brukar gnugga bort det värsta med en kvist enbärsris. Det river bra och så luktar det så gott efteråt också. Två funktioner i ett kan man säga.

.mina skratt för dagen

Ett skratt för dagen måste värma djupt ner i magen och stanna kvar där långt efter att skrattet klingat ut.

Dessa är mina helkroppsskratt idag:

En morfar säger: Det pratas mycket om de homosexuella nu och jag blir lite orolig. Jag menar, tänk om jag valde fel för 30 år sedan? Nu är det ju försent.

En kyrkans man säger: Det är så dåligt kvalitet på ljudanläggningen i kyrkan. De är tur att de som ligger i kistan inte behöver höra för då skulle de dö.

.en skål med bekymmer

Strax utanför mitt räckhåll står en skål med frestelser. Innehållet skramlar förföriskt och jag försöker att inte lyssna, men ljudet är ihärdigt. Tonerna vibrerar i mig bakom det skrivbord jag byggt upp som skydd.

Min mun längtar en svag smak av salt.

.att elda upp förväntningar

Så säger hon orden som i en evighet bott i hennes kropp.

Du har gjort mig besviken!

Nog vet hon vilken effekt orden kommer att få, men hon kastar ändå ur sig dem som om budskapet bränner på hennes tunga. Och ord som studsar hårt mot bröstkorg, antänds och landar i ett glödande klot på blanka golv. Men retsamma suckar och het tunga tvingar elden illusionen och förväntningarna in i ett hörn. Till ljudet av knäppande böner slukas naiva drömmar i ett obärmhärtigt eldhav.


Svarta ruiner håller hennes hand, och askan som blåser upp får hennes ögon att blöda. Hon lyssnar försiktigt till besvikelsen som flyttat in i hennes kropp på den plats där drömmar tidigare bodde.


Långsamt skall nytt byggas,

och högen av förväntningar får aldrig bli så stor igen!

.färgad av dålig smak?

Jag utmanar er! Hitta en standardfärg i "Office" som inte får er att vilja sticka ut ögonen! Jag väljer en vilsam grön bakgrund och världen ser helt plötslig skrämmande ut. Då markerar jag en gul och effekten blir att mina ögon börjar att rinna. Kanske ljusblå kan lindra mina plågor, tänker jag. Men ljusblå är tydligen egentligen alla nyanser av färgen "marinblå". Den röda färgen gör att mina svarta bokstäver försvinner och brun gör väl ingen glad?

Man kanske kan illustrera de olika fälten med skuggeffekter, tänker jag som nästa kreativa infallsvinkel. Men se det kan man inte, om man är född med någorlunda användbar syn. Och gick förresten inte "relief" ur modet när man slutade att hugga in budskap i sten?

Och Wordart! The horror!

.varning för pestsmittad singelkvinna

Jag är giftig. Åtminstone för somliga. Gifta kvinnor i min egen ålder upplever den största risken att bli smittade. Jag är osäker på sambandet, men jag märker att de snörper på munnen när jag tar plats. Ögonblicket de inser att jag är singel så slutar de dela med sig av sina leenden. Helst så skulle de se att deras män inte heller delade med sig av sina leenden. Till och med när de gifta männen är på smittfritt avstånd så tar kvinnorna det säkra före det osäkra.

För att skydda sig mot mina attacker så skruvar de konstant på sina rädda små kroppar och tittar alltid demonstrativt åt ett annat håll. Allt jag säger analyseras av skeptiska öron.

Jag blir bjuden till tjejfester och singelfester. Till gayfester och födelsedagskalas för 60-åringar. Men (i princip) aldrig till fester där heterosexuella par i min ålder vistas.

Men ibland inträffar undantag!

Ibland får jag en inbjudan till födelsedagskalas där värdinnan inte visar någon som helst paranoid skräck över att jag ska gnugga min kropp mot hennes man.



Och då blir jag så förtjust att jag nästan vill gnugga mig mot henne av ren tacksamhet!

.min nya väckningssignal!

De unga grannarna väcker mig med hårda ord nästan varje morgon. Oftast vill jag strypa dem. Men i morse kom det väldigt lägligt eftersom jag råkat glömma ställa väckaren.

Så ljudet av människor som bråkar om vem som egentligen borde kliva upp med den lille var som musik i mina öron...

.allmänbildning en söndagkväll?

Frukten på bordet i fikarummet startade en diskussion om bristen på livsmedel. De fanns de runt bordet som hade aktuell statistik. Det fanns dem som mindes Ukraina som Europas kornbod. Det fanns de som visste om de skuldsatta småjordbrukarnas vardag.

Själv valde jag att konsumera "X-men 2" igår.

Jag tillförde diskussionen absolut ingenting.

.hudknarkande ger hjärtsvikt

I helgen har jag ägnat mig åt mitt största missbruk. Jag har hudknarkat! Ju närmare de starka armarna drar mig, desto mer vill jag ha. Jag suger girigt i mig doften av värme och ruset får mig att tappa andan. Om och om igen.

Jag är beroende av händers uppmärksamhet över min rygg. Jag kräver ständig närvaro och sträcker mig efter mer när det för ett ögonblick blir kallt.

Andetag mot min hals och jag tappar förståndet!

.modet att gala som en tupp och andra fyllnadseffekter

Ibland undrar man om vissa förhandlat till sig fler timmar varje dygn, eller fler minuter på varje timme, eller hittat funktionen för att snabbspola tankarna.

Jag var på kalas hos en sådan igår. En med snabba tankar som jag inte kan begripa hur hon hinner med att tänka.

När jag kom hade redan dryckerna gjort kvinnornas armrörelser yviga och fått deras smycken att halka snett. Till tårtan serverades lakritsshots. Jag svepte ett glas vin för att hinna ikapp deras bubblande skratt. Värdinnan gav oss spelpjäser och jag utmanades direkt. Moona! Visa rumpan! (fast hon som läste frågan sa –Mona! Visa rumpan! Ingen av oss hette Mona. Min vanliga djälva otur tänkte jag)

Syftet med spelet var att ta reda på vilken kvinnotyp man var. Min typ fanns inte med. Jag moonade hellre ett födelsedagskalas än förlorade en marker. Jag gissar att det mer gör mig till en tävlingsmänniska än en bullmamma.

När vi tagit reda på om värdinnan brukade onanera och om kvinnor var mer utbildade än män så bildade vi rockband. Jag var så koncentrerad på trummorna att jag fullständigt glömde bort att headbanga och kasta knullsugna blickar till publiken - och det var kanske lika bra när jag tänker efter.

Nästa programpunkt var önskelåtar i pianobaren. Men det kom inte så många önskningar till den självutnämna duon (undertecknad, som berusats sig till modet att gala som en tupp, samt talangfull värdinna) som stod för underhållningen, så värdinnan hämtade mer dricka och handdukar.

Sist ut, och klockan två på natten, var det nämligen dags för bubblande bad under stjärnorna. Drygt en timme senare grävde jag fram mina översnöade tofflor och halkade in till huset igen för att ringa efter hämtning.

Men jag förstår en sak nu. De som ser ut att ha fler timmar per dygn fyller dem bara lite mer än oss andra.

Och så lägger de sig inte förrän efter fyra på morgonen.

.barnsligt värre

Först kom de tandlösa hoten. Sedan armarnas kraftiga rörelser följt av ett hysteriskt skrik. Sedan slet hon av sig täckbyxorna och stormade in på sitt rum. Dörren åkte igen med en hård smäll.

Kvar i hallen stod femåringen.

Och nu har jag ont i huvuvet för att jag skrek så mycket. Min dotter kan verkligen gnälla hjärnan ur mig. Det räcker med ett par minuters gnissel för att skinnet ska vända sig ut och in och ådrorna i tinningarna ska börja pulsera kraftigt.

Men femåringen har frågat om vi kan vara vänner igen. Antar att det är läge att sluta vara så djävla barnslig och sluta fred.

.supermammatricket

Den lilla har en lekkompis hemma idag. Jag minns inte när hon hade det senast. Oftast är det nämligen jag som sätter mig i bilen och skjutsar henne runt på smala halkiga vintervägar till frotbitna röda hus.

Hon pratar med en snabb röst som bara tystnar ett ögonblick när hon drar efter andan. Det är uppenbart att hon vill göra intryck på sin kompis.


Nu berättar hon att man får göra kullerbyttor i mammas säng...

Jag sitter kvar i köket och gör mig osynlig. Det är lika bra att börja öva på det "supermammatricket" för när jag blinkat nästa gång så kanske jag är "så-himla-pinsam" och får ett "men-försvinn-härifrån-nån-gång-då" kastat efter mig.

.illa dold skadeglädje

Jag har lärt mig att uppfatta minsta nyans i rösten och den nyans jag ser nu är smutsigt brungrå. När mina färger är bleka skyndar han sig att måla över dem med en stor och spretig pensel. Och för varje penseldrag så hör jag njutningsfulla suckar.

Men det är annorlunda nu. Han vet inte att det nu finns en glasskiva mellan oss. Han tror att han täcker mig med sina tunga färger, men i själva verket lyser jag klarare och vackrare än någonsin förut - på andra sidan glaset.

.bästföredatum för forna stordåd?

Efter gymnasiet levde jag i ett äventyr. Packade väskan och hindrade rädslan från att bygga bo i mig och bekvämligheten att börja ställa krav. London väckte mig och rörde mina fötter i salsatakt. Nya Zeeland vände mig upp och ner och spottade ut mig i den vackraste kyla jag någonsin sett. Lausanne utmanade mina fördomar och dansade med mig i underkläderna. Italien förförde mig och fick mig att börja längta. Grekland ställde mig vid ett vägskäl och blåste vind i mitt hår.

Men det var då! Idag har mina erfarenheter nått sitt bästföredatum. Att prata om mer än tio år gamla äventyr smakar varken gott i min mun eller känns särskilt fräscht i andra öron.

Så!


Var går er smärtgräns när det handlar om forna stordåd? När blir resor i minnet mest bara pinsamt för dig som lyssnar och för dig som berättar?

.partymusik i nyvakna öron

Det är viktigt med traditioner så därför lyssnar jag på samma radiokanal som spelar samma låtar på samma sträcka, i bilen på väg mot dagis på morgonen.

Den här låten lyckas nästan väcka mig ur min morgonkoma:

.dagisfasoner

Dagis har gett E verktyg för att lösa en konflikt. Det går ut på att när hon ber mig om något och jag säger "nej" så kontrar hon med att säga "men mamma, var vänlig".

Jag tyckte till exempel att godis inte var en så lyckad förrätt.

- men mamma, var vänlig!

Och så tyckte jag att hon själv kunde hänga upp täckbyxorna på kroken.

-men mamma, var vänlig!

Sen kom dödsstöten...Levererad med största möjliga överlägsenhet.

-Vänlighet belönas med vänskap!

Nu Dagis, nu är det krig!

.the spitting image?

På jobbet har vi en ny projektgrupp. Jag tyckte vi liknade de tre musketörerna och skyndade mig att paxa D'Artagnan.

Gruppen bildades och så här ser det ut i projektmappen:

Någonstans på vägen blev det ett missförstånd. Och jag fick inte ens vara Dartanjang, jag fick vara Masarin.

Först Maud Olofsson och nu detta!

.mästarna mästare leder

Jag vill bara berätta att det är min husgud som leder. Per Elofsson ni vet. Han leder poängtabellen överlägset. Krossar allt motstånd!

Förresten, så är det supergulligt hur Pelle Fosshaug trånar efter Ara Abrahamian också. Han kan få knipa andraplatsen om han vill. Manlig kärlek ger definitivt pallplacering!

Wtf! Googlar bilder och upptäcker till min stora fasa att Per Elofsson jobbar på Swedbank. Där kan väl ingen superhjälte jobba heller. Affärsutvecklare? Hur lamt kan det bli? Tipsade inte arbetsförmedlingen om yrken som "äventyrare" "brandman" och "kriminalare"? Per, du har svikit mig! Mig och alla andra som sätter vår tillit till superhjältar!

.någongång, någonstans

Ibland står det ett par vinterskor i hallen länge nog för att snön ska hinna smälta och dunsta bort. Under tiden de står där läggs armar runt min midja och te kokas medan jag ligger under filten i soffan. Och när jag lutar mitt huvud mot en bred rygg så krullar sig E’s mun av avundsjuka.

Jag längtar tills skor alltid står i hallen och E vågar luta sig tryggt mot en kropp som doftar bullbak och motorolja.

.min begåvade bil

Min bil kan vissla. Det skröt jag om tills jag förstod att bilar inte ska kunna vissla. Inte ens väldigt begåvade bilar.

Så det är alltså en skräpbil jag har!

Det var inte lika roligt.

.min femåriga brevduva

Innan jag fick klumpen av gnagande oro i magen så tänkte jag inte så mycket på vad dottern för vidare till sin pappa. Men nu när jag vet att han drar egna slutsatser av hennes barnsliga funderingar kring mitt liv, så stelnar jag till när jag överrumplas av oskyldiga frågor.

Idag frågade hon till exempel om hon inte skulle kunna krypa ner hos mig på morgonen längre om det fanns någon fler i sängen. Oskyldig fråga. Stel mamma. Klumpen i magen säger att hon kommer att fråga pappan också och han kommer att tro att barnets mor inte har omdöme (läs=knullar runt så barnet får sjuka värderingar och revolterar sig igenom sin uppväxt).

Idag berättade hon något hemligt om pappans relation. Jag är rätt säker på att han inte vill att jag ska veta det här. Så vad ska jag göra med den här informationen nu när den är ett vapen?


Jag vill inte använda den här typen av vapen. Jag vill inte slåss alls!

Jag vill att det ska vara som förrut.

När jag fortfarande trodde att han litade på mitt omdöme.

.sextioårskalas i grönsakslandet

Jag har en mamma som är 60 år ung nu. Jag säger ung eftersom hon levt på grönsaker så länge som vi varit gamla nog att laga mat åt henne (om ni anar en bitter ton så är det en helt korrekt iakttagelse, 15-åringar ogillar att laga mat och att steka morotsbiffar hör definitivt inte till undantagen). Har man idisslat gräs sen Carola sjöng främling så måste bara måste kroppen vara i ungdomligt skick. Jag menar, någon lön ska man väl ha för allt slit!

På tal om slit. Jag skulle inte behöva hjälpa till med maten sades det. Allt var under kontroll. Fast när jag kontrollerade så var allt bortom kontroll. Barn och barnbarn kavlade upp ärmarna och dök ner bland byttor och grytor.

Laga mat är kul. Tills man upptäcker att varken gammelmormor, mormor, mor eller dotter vet hur anrättningarna ska smaka. Darrningen på överläppen konkurrerade ut köksfläkten när den underbetalda kocken (=moi) insåg att hopkoket skulle nå smaklökarna hos person som har som jobb att lyckas med mat. Lyckligtvis hade personen aldrig ätit avokadosoppa - och utandningen släckte marschallerna på bron. Grannens bro!

Maten blev nybörjarturgod och det nybakta brödet ljuvligt (utom tävlan; den vegetariska grytan som värdinnan gömde bakom en monstruös kastrull eftersom den inte bara hann bli överkokt, utan också smaklös eftersom kryddningen glömdes bort när gästerna hade mage att anlända i tid).

Bonusspår:

• Värdinnans make kan gå från snarkigt sovande till klarvaket mumsande på en bit Stilton, på två sekunder.

.morgonrysningar i näsborrarna

Nu är jag frisk. Och kry. Men jag frös nästan till is när jag gick till jobbet. Det hade inte chefen gillat om jag i början av veckan skyllde på feber och i slutet av veckan skyllde på permafrost. Håret i näsan frös i alla fall och då vet man att det är kring 20 minus. Skakade jag på huvudet så hörde jag hur istapparna klingade små melodier.

Vackert!

.det där med kroppar

Jag ser kvinnor med kroppar de inte tycker sig förtjäna, för kropparna var vackra förut. Vältränade, slanka och med en lagom handfull bröst. Men nu har livet lagt volanger på ställen som inte är godkända. Och ristat åren på insidan av deras lår. De kvinnorna rör sig i skam. Drar i kläder som noga gömmer försmätliga kilon och viker ner blicken när en kropp från förr sticker i ögonen.

Det är inte lätt att acceptera en kropp som inte längre känns som sin.

Jag vet.

.actionhjälte i soffan.

Jag skulle passa bättre än Angelina Jolie som superhjälte. Min bröst är i mer lämplig storlek och hamnar inte i vägen när jag skjuter med mina pickadoller.

Ville bara säga det!

Liks!

Pilutta henne!

Actionhjälte med bröstvårtor à la Picasso

.talking to me?

Nu har jag tydligen dippat så lågt att jag har börjat prata med mig själv.

Sällskapssjuk möjligen?

Diskussionen handlar om min lunch. Den perfekt avvägda matdosan med tacos ger ingen matlust. Förmodligen för att jag såg tacosen två gånger i måndags.

Och den fantastiskt goda kycklingen som jag tillagades i lergrytan blev aldrig den smakupplevelse jag räknade med eftersom dottern nådde sin formsvacka fem minuter innan vi skulle äta den.


Jag behöver nåt som annat. Nåt som är lättsmält. Soppa? Nybakat bröd vore gott, men jag ska inte tillreda mat som någon annan ska äta och baka bröd utan att bjuda är synd och skam. Pannkaka som man inte blir mätt av...kanske, om jag hade haft någon god sylt hemma. Vad gömmer frysen? Hamburgare och köttbullar! Tror inte det. Wook, verkar för avancerat. Blommig falukorv, finns det?

Äsch, nu pratar jag med mig själv igen!

.en viktig milstolpe i varje relation

.VAB och annat helvete.

Försäkringskassan litar inte på att jag är hemma från jobbet för att ta hand om mitt sjuka barn. Nej, Försäkringskassan vill att dagispersonalen intygar att mitt barn inte är på dagis de dagar jag säger att hon är sjuk.

Man måste ju förstå att föräldrar kan man inte lita på. De skor sig ju rutinmässigt på barnens bekostnad.

Det är säkert sant eftersom Försäkringskassan säger det.



Men grejen är den att jag inte känner en förälder som vabbat utan barn.

Gör ni?

.mina idoler!

Jag får något fuktigt i blicken när jag läser om människor med järnvilja. Idrottsmän och kvinnor som pressar sina kroppar till absolut maximum. Disciplinen!

Charlotte Kalla som testar den högsta syreupptagningsförmågan som någon svensk kvinna haft.

Eller Per Elofsson, min husgud, som åkte ett vasalopp om dagen när han tränade som mest.

Eller bjässen Lassi Karonen, med Sveriges största lungor, han som skulle vinna OS-guld men blev sjuk.

Så ni kan förstå att jag är helt såld på SVTs nya program Mästarnas Mästare. Igår kväll satt jag med benen uppdragna och ögonen fixerade vid mina idoler. Så tisdagar mellan 20.00 och 21.00 är jag indisponibel. Jag är upptagen med att beundra. Och kasta fuktiga blickar.

.bassängens fasor

Jag har en överdriven respekt för vatten. Det skulle aldrig falla mig in att dyka från bassängkanten eller titta under vattnet. Jag håller mig på mitten av flotten och sitter stadigt i kanoten.

Anledningen till mitt handikapp kan spåras till en person, nämligen lekledare på ”plask och lek”. Jag fick en kallsup och situationen efteråt hanterades tydligen på värsta tänkbara sätt eftersom det lämnade ärr som inte tycks läka. Enligt mammas minnesbild så tvingades jag ner i badet omedelbart efteråt.

Jag är väldigt medveten om mina ärr när jag och E är på simhallen. Hon vill hoppa från kanten men halkar och huvudet hamnar under vattnet. Paniken är påtaglig när hon kommer ovanför vattenytan igen. Jag sätter henne på bassängkanten och frågar hur det känns. Hon torkar vattnet ur ögonen och berättar. Efter ett tag skiner hon upp och utbrister ”mamma, jag kan dyka”. Och så ställer hon sig på kanten för att hoppa i igen, men hon tar det lite försiktigare de första gångerna.

Själv är jag såklart väldigt rädd att hon ska drunkna, men jag simmar en bit bort så att hon inte ska se det.

Kanske är det så mina ärr kommer att läka!

.dagens outfit

I måndags kväll tog jag på mig grå mysbyxor och en pyjamastop. Och jag matchade detta med en grå hudton.

Jag har fortfarande på mig samma outfit.

.klockrent alltså!

Det är verkligen på tiden att min femåring lär sig klockan. Jag menar hon måste ju veta vilken tid hon ska börja med maten och hur länge jag vill ha sovmorgon. Tillexempel.

Hon tycker själv att det är en väldigt bra idé (fast jag måste erkänna att jag besparade henne anledningen..) och vilken tur att hon har en låtsasklocka i byrån också.

Fast jag förstår inte vad hon menar. Har hon en leksaksklocka?

Det tar en stund innan jag förstår vilken leksak hon beskriver.

Hur gammal måste man vara för att minnas att det var så här telefoner såg ut förr?

Tänker på ABBAs "Ring, ring bara du slog en signal". Förstår barn egentligen den texten? Vaddå "slå en signal"? Heter det inte "knappa ett nummer"?

Och robotdansen!

Så ser väl ingen robot ut idag heller!

.vinterkräksjukan, del 2

Nu är jag dålig. Jag är ett kräk, ett vinterkräk.

Men jag är lite förbryllad. Dottern var dålig i tisdags och inkubationstiden är 12-48 timmar. Men jag blev inte dålig då, utan nu.

Så klarade jag hennes baciller, men smittades av någon annans?

Eller hade jag viruset i kroppen hela tiden (ja, jag har känt ett svagt illamående sen i tisdags) och anledningen till att det bröt ut i natt var för att jag pressade min kropp i skidpåret igår kväll?

Jag fattar inte.

Döh!

.min skidåkarteknik

Det är fullkomligt ljuvligt att susa fram mellan granarna och ljudet av frasande kristaller, när stavarna tar avstamp i snön, ger tankarna oändligt utrymme att vandra iväg.

Fast inte alltid.

Ibland har skidorna helt fel valla. Minsta motlut innebär en bergsbestigning med stavarna som enda fästpunkt. Skidorna skramlar bakom. Och tankarna fylls av mörka moln och snålblåst. Som igår kväll alltså.

Det var då bilderna av min dotterns pappa dök upp. Han är fantastik på att åka skidor. När han tar på sig skidorna blir de en del av hans kropp. Ett redskap som gör allt för att lyda sin husbonds kommandon. Han rör sig mer graciöst med skidorna än utan.

Det är lite annorlunda med mig. Skidorna är för mig som ett toapapper som fastnar under foten på krogen en vinglig natt. Eller en hund som juckar mot mitt ben.

.min skidåkarkropp

Ur förrådet och långt bakom flyttkartonger märkt med E's urvuxna kläder plockades skidorna fram. För några år sedan var jag en skiddrottning. Ställde upp i flera tävlingar. Snöt snor ur näsan som bildade istappar och harklade slem vid målgång. Jorusåatt!

Men det var på den tiden när min sambo vallade mina skidor. I bodelningen följde inte det verktyget med. Tyvärr.

Nu har en kompis, med diverse lockbeten, gått med på att hjälpa mig valla mina skidor. Moment ett är att mäta spannet* på skidorna.

Resultatet blev: du är för tung för dina skidor!

Det är bara att dra slutsatsen att jag är i för dålig form för att komma i form.

*Bästa sättet att prova fram lämpligt spann: Lägg skidorna på plant underlag, ställ dig på skidorna med tårna vid balanspunkten (den markerar man när en omonterad skida vilar jämnt på en stålsickel eller liknande) och fixera blicken framåt. Någon för ett tunt papper under skidan. Det ska röra sig 25-35 cm från tån och framåt. Dra sedan papperet bakåt. Det ska stanna strax bakom klacken. Det betyder att fästvallan "ligger fritt" när du står med jämvikt på skidorna (som vid stakning). Lägg sedan över hela kroppsvikten på en skida. Papperet ska sitta så gott som fast under foten. Det visar att du får fast fästvallan vid frånskjutet.

.med fokus på skrevet

Det är först när orden ramlat klart ur min mun som jag ser mönstret. Den här gången kommenterade jag kollegans löst hängande skärp. Förra gången var jeansen för säckiga runt rumpan. Och en annan gång ertappade jag honom med att gnugga skrevet mot mitt bakhuvud.

Vi har en relation, kollegans skrev och jag.

.avstånd och ålder

Jag undrar om det inte är så att man, genom att studera hur nära ett barn är sin mamma, med minuters precision, avgöra hur gammalt barnet är. Man mäter närhet under ett dygn.

När E föddes blev hon en böld på min kropp. Den enda gång hon inte sugproppade sig fast vid min kropp var när vi skulle byta blöja på henne, men då skrek hon oavbrutet efter ”sin” kropp. De första fyra månaderna halvsov jag sittandes med henne mot mitt bröst. Jag var ett lik.

Peroden efteråt räckte det med att jag bar henne på höften. Jag kunde göra allt med en hand. Baka bullar och byta däck på bilen. Typ.

Idag tassar hon över till mig på nätterna och väljer, tio gånger av tio, kudden närmast min. Ibland till och med min kudde. Jag försöker sömndrucket knuffa över henne på den halvan av dubbelsängen som inte redan är upptagen, men jag lyckas aldrig.

Jag räknar med att den enda kroppskontakt vi kommer att ha när hon blir tonåring är när jag ger henne pengar till nya kläder.

.samlade misstankar en lördagkväll

Säg att en yngling med den krispiga åldern på 25 (snart 26...tydligen viktigt) hittar dig på en dejtingsajt och vill gå på en dejt. Säg att du har starka misstankar att han vill följa med hem och ”dricka te” hos 33-åringen.

Är det rimligt att förvänta sig att valda delar av 33-åringens kroppen kommer att hamna på youtube i mindre smickrande ljus då? Och är det rimligt att tro att hela 25-åringens bekantskapskrets kommer att göra ”highfive” med killen ifråga och gratulera honom till en helt sjuk erövring?

Jag har hört att jaga tanter ger höga poäng,

men tanter som jagar lammkött är bara sjukt pinsamma.

.orättvist som fan!

Klickar runt på diverse tokbra bloggar som länkar till andra minst lika grymma. Och de grymma har blogglistor över fem bästa. Men sällan och aldrig finns min blogg med. Fan.

Så nu ska jag börja blogga med mer humor, mer sex och mer dopat.



Allt ni behöver göra är att styra upp en lista där jag finns med och sprida mig för vinden.


(och allt mamma behöver göra är att glömma att hon har en dotter som bloggar)

.värme som ger längtan.

Med mätt kropp ligger jag i värmen och känner hur han låter fingrarna snirkla sig fram över min rygg. Fingrarna skapar ord över skuldrorna. Vacker kropp står det. Jag andas tyngre och låter mina läppar snudda vid hans hals. I skenet av avsvalnad hetta är min kropp vacker och mitt självförtroende starkt. Men utan hettan så krymper jag. Jag tappar värde och det som får mig att titta med fast blick är borta.

På morgonen vaknar jag och ser att orden finns kvar. Men det finns något mer mellan spegeln och mig också. Det finns en längtan. Men den är inte vacker, utan bara avgrundsdjup. Jag vet att för var dag som går så kommer jag närmare djupet, trots att jag kliver med aldrig så små steg. I djupet finns inte den värme jag söker och de läppar som kysser mina ögonlock när jag är för trött för att hålla dem vakna. Där finns inte heller morgontidning på hallmattan och doften av kaffe. Eller starka armar som jag kan greppa tag i när jag halkar på mina egna tårar.


Värmen ger mig näring,

men väcker även min längtan!

.kompisfattig

Jag ringer igenom dagislistor och tänker på varannanveckasbarnen. E är leksugen, och mamman är lekless. Av åtta barn får vi inget napp. INGET!

Nu är E i tårar och sitter som ett plåster på min rygg. Tjatet fräter i mina öron.


Plan B

Vattnet i bassängen får späda ut tårar.

Och dyker jag så hörs inte tjatet.

.sluta!

Det är inte ok. Det räcker nu! Sluta mörda våra barn. Sluta förinta hopp.

Bild från: http://gazanews.wordpress.com/photos/

Skriv på du med för att du vill att blodbadet ska få ett slut.

.I've heard of Turkey

.skapelseberättelsen enligt E

E vill dö. Hon vill träffa hundarna. Hon har fått förklarat för sig att man bara behöver sluta äta då. Men hon tycker att några till ska sluta äta samtidigt. Den ömma modern och den stolte fadern nämns i sammanhanget. Hon låter upprymd över den fantastiska idén.

Jag försöker ge perspektiv. Det är inte så att alla tror att man kommer till himlen när man dör. Hon förstår inte. Vad har man annars himlen till? Den är ju så stor.

När jag berättar att vissa tror att Gud har skapat människorna, avbryter hon mig snabbt. Nej, se där har jag fel. Gud skapade bara två barn och sen blev det fler människor. Och de blev mer och mer lika oss. Hon klappar sig på brösten för att ge tyngd till påståendet. De första människorna såg ju ut som apor, säger hon och fnissar till.

Och att Jesus gick på jorden för att lära människorna om kärlek tycker hon bara är dumt. Sånt kan man ju veta om man använder hjärnan, säger hon med en självklarhet som får mig att brista ut i skratt.

Nyss ville hon gå tillbaka i utvecklingen. Hon ville bli en säl igen. Det hade varit roligt att simma hela dagarna. Hon tappar tråden när fantasierna tar henne på ännu en åktur.


Kvar sitter jag och studerar det ansikte som gömmer en hel verklighet.

.djungeltelegrafen strejkar

Fick ett sms. En familj hade fått en pojke och en flicka och alla mådde bra.

Jag visste inte ens att familjen väntade.

Det känns ju väldigt märkligt nu. Overkligt!

Hm, kan det vara så att jag också behöver nio månader att vänja mig,

och längta?


Nu måste jag skynda mig att säga "åh, så roligt" så många gånger att jag hinner ikapp. För jag är väldigt glad för den familjens skull. Superduperglad!

.bedragaren

När jag var ungefär 20 år, och snäppet mer nyfiken än vad jag är idag, så råkade jag på en ovanligt världsvan kille. Han berättade om sin uppväxt i jorden alla hörn. Han berättade om föräldrarnas framgångsrika karriärer och sin egen som läkare. Jag ville nog fly min egen verklighet för jag svalde allt med en rad imponerande suckar. Han levde det liv som man läser om i tidningar. Och tänk att han ville vara med just mig av alla människor!

Han försvann ur mitt liv lika fort som han klev in. Då hade jag följt honom in till fina restauranger bara för att han skulle kolla om de tog American express, hämtat honom vid entrén till universitetssjukhuset, lyssnat till släktingar som dött och kort som spärrats i väntan på något, lyssnat på historier om efterhängsna flickvänner och bläddrat i kataloger om vilken Rolex han skulle önska sig i födelsedagspresent.

Ett par år senare så dök hans bästa vän upp igen. Han hade tunga axlar och en polisanmälan i bagaget. Hans vän hade dragit med reskassan och lämnat honom strandad i New York med det enda sällskapet av telefonnummer som inte gick någonstans.

I efterhand ser jag naturligtvis var jag borde ha fattat misstanke och när jag borde ha reagerat. Till exempel hur kom det sig att en läkare inte visste vad ”geriatrik” var. Eller varför han aldrig följde med mig till mina vänner. Eller varför han hela tiden fiskade efter pengar.


Jag lämnade inget hos honom, mer än ett snopet uttryck.


Se SVTs dokumentär om en annan bedragare. Vi vill bli snopna!

(SVT Play, sökordet "bedragaren")

.vinterkräksjukan

Igår vid sextiden kaskadkräktes dottern över soffan där hon låg. Smittan sprids via direkt/indirekt kontakt. Hon hostade mig rätt i ansiktet och begravde nykräkt och tårfyllt ansikte vid min hals. Inkubationstiden är 12 timmar. Jag står på tur. I kväll.

När jag nu vet att jag (mest troligt) kommer att ratta porslinsbussen om några timmar vad stoppar jag då i magen nu? Äter man som besatt för att energin ska räcka under de 2-3 dagar som man är kass? Fast det jag stoppar i mig kommer att bli min utsikt från porslinsbussen och jag är inte säker på att jag någonsin någonsin kan återfå aptiten för något som varit i magen och vänt.

Äter jag äckliga saker som jag egentligen inte tycker om och som jag inte kommer att sakna på min meny så finns ju risken att jag kräks ändå - bara för att det är så äckligt. Typ.

Bläh.

.räkneövning

Dottern adderar.

-Om jag är sjuk och smittar alla mina kompisar och så smittar de sina vuxna. Och vuxna sina kompisar. Ja, då blir hela världen sjuk.

Mamman nickar bekräftande.


-men hur blev den sjuk, den som var först?


Mamman mumlar något om att googla.

.hon är min, varannan vecka

Det ringer på dörren och där står hon. Längre än jag minns henne och med ett ”gott nytt år” som hennes pappa lagt i munnen på henne. Pappan delar generöst ut en kram. Kanske som ett nyårslöfte. Kanske för att man ska.

En vecka hos pappan har färgat henne. Hon har ett nytt kroppsspråk som får mig att ofrivilligt rygga tillbaka. Munnen böjer sig i pappans välbekanta leende. Språket är hennes fasters och armarnas rörelse likaså.

När vi är ensamma låter jag blicken vänja mig vid detta obekanta. Jag lurar henne att skratta och jagar henne genom lägenheten ska stänka mig på henne igen. Hon kontrar med att plocka fram våra lekar igen. Den när jag ska låtsas att jag ramlar ur sängen, och den när hon är en liten kattunge.

Sent på kvällen somnar vi äntligen. Jag med lyckan av att nyss känt hennes mjuka hand mot min kind. Och hon i tryggheten av det välbekanta.



På morgonen dricker hon en kopp te framför TVn och sörplar den ljumma drycken som jag brukar göra när det fortfarande ryker om min kopp.

Hon är min.

Varannan vecka.

.mamma, tyck synd om mig!

E undrar varför jag inte tyckte synd om henne när hon ramlade i trappen hos kusinerna. Frågan gör mig lite överrumplad först, men jag fattar ju att något ligger bakom.

Hon resonerar:

-Jag tycker det är skönt att någon tycker synd om mig.

Och fortsätter.

-Man ska säga att man tycker synd om mig för då slutar jag att grina.

Klokt av henne i vanlig ordning, tänker jag. Det är klart att det är skönt att krypa upp i en tröstande famn. Men när slutklämmen kommer kan jag knappt hålla mig för skratt.

-Jag ska få sova i den som tycker synd om mig’s säng.


Himlen finns tydligen på jorden - under mammans täcke!

.men jag tyckte jag hörde dig ropa!

Förlåt, jag tog ett steg till. Jag borde inte ha… men steget var så litet att jag inte trodde det skulle ha någon betydelse. Men det lilla obetydliga steget gjorde att jag hamnade så nära dig. Alldeles för nära. Jag kunde känna dina tankar i min kropp och jag kunde hålla om dig fast du kämpade emot.

För sent såg jag att du blev rädd. Din blick hotade mig och din mun sa saker den inte borde ha sagt. Jag tog emot smärtan i bröstet. För jag stod alldeles för nära och hann inte värja mig. Rädslan byggde upp en mur till ditt försvar. Och allt jag sa ekade mot en kall vägg.


Litet steg.

Förlåt!

Jag borde inte ha…

…men jag tyckte jag hörde dig ropa!

.aningens för generös kanske?

Jag vill inte skryta, men jag är en väldigt generös person. Jag vill gärna dela med mig av allt jag har, både när det gäller pengar och känslor.

-Nej, tänk inte på det! Jag betalar!

och

-Får jag bjuda på lite genuin omtanke?

Men är man för generös så tar pengarna slut och man får stå där med skammens rodnad när man försöker betala en smaklös lasagne till lunchen med ett kort som vägrar.

och

Har man dörren lite för öppen rätt in i hjärtat så är det lätt hänt att det sipprar ur mer kärlek än det stömmar in och så står man där med förvånad min och trampar.

En svältfödd gris annò 2009?

.en tragisk uppgift

Granen på mitt jobb har som enda uppgift att sprida tindrande julstämning till trötta arbetare. Den uppgiften har smyckade granar haft i alla tider och just den här granen har gjort det så länge som kollegorna kan dra sig till minnens. Det berättas att den vid en säsong till och med smyckats stadens simhall.

Därför smärtar det mig att säga att granen är den mest tragiska gran jag någonsin sett!

.en dansbattle

Vissa har sjukare idéer än andra. Varsågoda att skåda in i Fredrik Hallgrens galna värld.

.att leta instrument

Man kan hitta rätt många instrument på nätet, bara man vet var man ska leta. Problemet med dem är att de kan vara lite kanststötta och spela falskt. Och det upptäcker man såklart inte förrän man testat.

Sen finns såklart instrumenten som förbrukats i band de spelat i tidigare. De har inte förmågan att göra så mycket annat än att drömma sig tillbaka. Bittert, eller nostalgiskt.

.om frustration

Nu är det väldigt nära att jag startar ett storband. Det har under en period samlats lite för mycket rytm i min kropp för att jag ska kunna hålla den inne. Jag behöver någon som kan spela på mina strängar och få tonerna att vibrera. Jag vill blåsa välljudande toner ur en trumpet och hålla trumpinnen i min hand.

Och jag har nog en aning om var jag ska hitta de harmonier jag söker.


Ps. Han med trollflöjten hade inte möjlighet att vara med den här gången. Ds.

.är det nu resan har börjat, eller har den just slutat?

Det var utmaningen som lockade, men det förstod jag först när jag kommit en bit på vägen. Den var svår att gå på och de vassa stenarna som blockerade min väg rev öppna sår. Men jag var inte beredd att ge upp. Ibland fick smärtan tårarna att trilla.

Och ofta höjde jag rösten i frustration.

Efterhand vande jag mig dock vid vägens krumbukter och skickligt lärde jag mig undvika grenar som rev ansiktet. Med slutna ögon kunde jag nästan förutsäga vad som skulle hända bakom nästa krök. Faktum var att jag allt oftare noterade att jag småsjöng där jag gick.

Och landmärke efter landmärke passerade.

Ibland gjorde jag kortare avstickare till de angränsande vägarna, men till min förvåning så kom jag alltid tillbaka. Tids nog. Trots att den ibland tvingade mina ben att ta onaturliga kliv. Och trots att det emellanåt inte fanns någon väg alls att gå på.

Och ibland fick jag kasta mig över brådljupa avgrunder.

Idag stannade jag upp för första gången och satte mig intill vägkanten. Då såg jag allt det vackra. Det som jag är säker på att bara jag såg och det vackra som var uppenbart för även alla andra. Då förstod jag att det var lätt att undvika de vassa klipporna genom att inte springa rätt på dem. Och böjde man på huvudet av respekt så nådde inte grenarna att rista sår. Men jag vet inte hur länge jag kan stanna här.

För jag vet inte om jag hittat min ro!

.ljuvlig utsikt

Ertappar mig själv med att titta för djupt i vakna blå ögon, le lite för mycket åt det som egentligen inte är särskilt roligt, luta mig för långt över det bord som jag vill nå andra sidan på.

När han inte ser följer jag konturerna av hans käke med blicken och låter den rinna ner mot hans hals. Sträcker på mig för att se platsen där nyckelbenet möter bröstet. Händerna omfamnar koppen hårt, men mest för att de inte ska vandra iväg till hans ansikte och med fingertopparna stryka huden.

Under bordet korsar jag benen för att inte munnen ska avslöja det tanken säger.

”Du är så jävla snygg!”

.come on baby light my fire!

Det var nog ganska tur att de inte klev in ett dygn tidigare med sin stora utrustning och pumpade muskler. Då hade de inte lyckats undvika att trassla in sig i förföriskt blinkande ögonfransar. Eller förstått att de hypnotiserades av gungande höftrörelser. Eller lyckats värja sig från ord vävda av erotik. Fyra nyårsrusiga singeltjejer är så livsfarligt som det kan bli.

Inte ens en bakfylla och ett brandlarm kunde slå ner min blick och tygla mina fantasier!

.fröken söder och tomheten

Filten ligger varm över mina ben när jag lyssnar till ljudet av utpridda delar som organiseras. Ut och in i alla rum går hon och lägger sina saker i öppna väskor. Det tar lite tid eftersom hon bara bär en sak i taget och med jämna mellanrum avbryter telefonen henne.

När hon är klar kommer det att bli tomt.

För jag har redan vant mig vid närvaron av hennes saker. Jag har redan fastnat för smattrandet av tangenterna vid frukostbordet. Jag är redan såld på att det finns någon hos mig som kan umgås utan ord.



På tal om ord!

Idag är det bara hon som pratar för jag tappade rösten i natt! Jag kan inte ens skratta åt naken Janne.

.ett vackert nytt år!

Jag kliver in i ett rum fyllt av vackra saker och människorna som också tar steget över tröskeln är lika vackra. Leenden och glittrande kläder skiner i kapp med stjärnbestrött bord. Det vackra tar andan ur mig.

Morgonen väcker mig med en pumpande huvudvärk. Men den kommer inte från porlande drycker...

Nej, den kommer från när jag efter tolvslaget porrdansade med en stol à la Britney Spears, ramlade av och slog huvudet i väggen!

Jorusåatt...det ser inte bättre ut än att jag kommer att vara singel ett tag till. Jag måste nog öva lite till på mina erotiska moves......

oops, I did it again