Om min familj inte var min familj, skulle jag umgås med dem då? Skulle de umgås med mig?Ingen givits tillfället att välja. Varsågod. Här är din familj och den ska du älska. Av hela ditt hjärta!
Men är det verkligen realistiskt?
Nej, det är inte självklart. Man behöver inte älska sin familj bara för att den preseterats för dig. Ens eget kött och blod kan göra fel. Galet fel. Saker som är svåra att älska. Saker som är omöjligt att acceptera. Men trots detta är de ändå din familj. Den valmöjligheten finns inte, att välja bort släktskapet. Man kan inte av-adoptera. Man kan inte skilja sig från sina syskon.
Så. Vilka känslor som är äkta? Vilka känslor har jag för själva personen och inte släktskapet? Det är titeln före namnet som försvårar mitt förhållningssätt. Alltså Mamma, Pappa, Bror eller Syster.
Jag har krav och förväntningar på min mamma som jag inte har på någon annan person på denna jord. Är det rättvist? Jag har mycket liten tolerens för fel som min pappa gör. Är det rättvist? Jag lever i illusionen att mina syskon är bättre än alla andra. Är det rättvist? Jag ställer inte dessa krav på nån annan? Bara för att "syster" står framför namnet så ökar mina förväntningar. Är det rättvist?
Tänk om man kunde lägga titeln bakom sig. Lära känna personen, som vilken annan person som helst. Inte som en nära släkting och allt vad det innebär.
Då skulle det vara realisktisk. Att älska sin familj för just de personer de är. Av hela sitt hjärta.
