Jag befinner mig på annan ort. Vet inte hur länge jag kommer att vara där, men vill ni besöka mig så finns jag här: http://personlighet.wordpress.com/
Bloggen har stannat. Jag känner det tydligt. Jag som alltid haft för mycket att skriva om, hittar inte ord som räcker till ett endaste litet inlägg längre. De inlägg som ändå hamnar här har jag tvingat fram. Det gör ont i mig, och jag antar att läsningen inte är njutbar heller.
Nu har jag äntligen varit och välkomnat de nya brösten...jag menar det efterlängtade barnet till världen.
Det blöder. Min E har ett djupt sår i pannan och håller en näsduk mot såret medan jag kör så fort det går att köra, med ett par knän som håller på att lossna från kroppen av skakningarna, och på vägar jag aldrig åkt förut. Jag är så rädd att vettet lämnat mig.
Svårt det där när man lurar hjärnan. Har kånkat runt på en liten som är så lätt att man glömmer bort att hon hänger där på armen. Lyckades inte skala om vikten till min dotters när jag skulle flytta henne till rätt sovplats. Hon hade nämligen lagt beslag på gästsängen, och det kan man ju bara inte acceptera.
Krasch, sa det från ländryggen när jag tog i mitt mesta. Tittade ner och konstaterade att jag hade bara vikt ihop dottern, men i övrigt inte lyft henne en cm från madrassen. Med hjälp av en kombination av hävstångseffekten och ett snärtigt ryck så fick jag över henne på kanten så att jag kunde knuffa ner henne på golvet. Hon vaknade givetvis och gnällde förvånansvärt lite för att just ha fått sina armar ryckta ur led.
Ni vet hur man försöker framställa sig själv så bra som man bara kan. Glöm det! Särskilt om du är tjej och har kunskaper i något "typiskt manligt" område.
Jag tar små steg. Låter mina mammanerver successivt vänja sig vid himmelen och jordens alla faror. Dottern däremot, tar stora kliv mot den värld hon längtar så efter. Vuxenvärlden där man får göra som man vill. Himlen på jorden.
Och helt plötsligt är hon vuxen. Gammal nog att göra sina egna val. Och med en mamma som klamrar sig fast i tummarna för att liten ska vara tillräckligt stor för att fatta alla de där bra besluten.
...att släppa taget...
Alltså besluten som inte gör att panikslaget hjärta tvingas räkna sekunder där varje ljudlöst "tick" tar en timme. Och där klockan inte kan skruvas tillbaka hur många tårar som än rinner från mammans ansikte.
...att tappa taget...
Jag hoppas att mamman som redan har en stor, orkar hantera den oro som rusar runt i kroppen på henne. I natt delar jag med mig av alla mina krampaktiga önskningar om att livsgnistan ska räcka för barnet, som redan är gammalt nog att fatta sina egna (dåliga) beslut.
Ute och åker så kan man ge sig fan på att det är en man som susar ikapp med brottslig hastighet och försöker parkera sin bil i baksätet på min.
Och ute på krogen är det givetvis också män som försöker köra in något i mitt garage därbak när jag ligger steget före i kön.
Jag kan inte påminna mig någon opassande bakdelskontakt med någon kvinna någonsin.
Det gäller att snappa upp den lilla detaljen att en bak bara är en förlängning av fram, inte början till nåt nytt.
Bak-om mig tack.
Hon arrangerar mina armar, kammar mitt hår och instruerar vart jag ska titta. Jag ska nämligen få mitt porträtt målat. Högtidligt så det förslår.
"Men vad håller du på med", skriker jag så det ekar i badrummet.
