.barnslig förtjusning

I ett hus någonstans längs en snötäckt slingrande väg utan skylt, och i ett hus med burspråk och knarrande golv hämtade jag med E efter en eftermiddag full av lek. Mammakronan satt fortfarande kvar när jag klev in genom dörren. Inte ett barn i sikte, men däremot en annan med mammakrona och bubblande prat.

Hon kastade sig över mig med tindrande ögon för att visa den senaste Tupperwareprodukten hon hade fått. Den var röd och kunde hacka lök i ett flygande fläng. Innan jag han kommentera burken med knivarna så rusade hon iväg för att hämna en annan lika färgglad bytta från ett skåp som rann över, full av barnslig förtjusning.

Så jag erkände att plastbyttor inte fick mitt blod att koka, men däremot sånt som man kan köpa på sminkavdelningen på Åhléns. Sånt som finns i små burkar och askar och kostar tre djupa inandningar. Hon tittade tillbaka på mig med förvånad blick när jag beskrev ruset i magen.

Vad väcker er barnsliga förtjusning?

En bok som ingen annan läst? Fraset från en påse chips? Kyrkklockorna som kallar? Bilar på blocket? Hus som man egentligen inte har råd att köpa? Vad?

.ingen kan skratta som Gunde!

.hur skriver man utan känsla?

Bloggtorka?

Japp, det kan ni skriva upp.

Tidigare har jag tagit genvägen in i mitt inre för att hitta ord. Och det har varit en aldrig sinande källa av smaskig information och redan färglagda bilder. Men nu har jag fullständigt lessnat på att prata om mig, mig, mig. Jag kan inte begripa hur ni stått ut!? Jag står mig själv upp i halsen...

Nåja.

Nu måste jag alltså skriva på talang, eller tjurskallighet. Det är fasen inte lätt.

Risken finns att jag börjar prata om mina tånaglar igen.

.fritid=jobb, eller jobb=fritid?

Förskolan är stängd och arbetsplatserna är fulla av dockskåpsstora medarbetare. Det är nog inte som det brukade vara längre. För barn känner sig hemma även på jobbet.

Och jobbet känner sig hemma även hemma.

Jag ringer för att prata jobb och hör skramlande koppar och hundar i bakgrunden. Jag mailar och får till svar att personen i fråga är på semester, och kan därför inte svara lika snabbt (men tydligen kan jag förvända mig ett svar). Och jag får ett mobilnummer för säkerhets skull om mitt ärende skulle vara brådskande.

Själv ska jag träna på arbetstid i eftermiddag.

Och jobbtelefonen har jag med mig dygnet runt.

.mina hundra besökare försvann under en snöhög

Statistiken visade nästan hundra besökare. Wow! Äntligen är jag upptäckt av den stora massan! Mina fyra års målmedvetna trummande på tangenterna i en källarlokal har gett resultat. Jag kan sluta med tonfisk på burk och leva på rå fisk resten av livet.

Jag följer fotspåren till min blogg och upptäcker till min förtjusning att de kommer från Dagens Industri. Jo, jag tackar. Det är väl inte så konstigt att de hittar nån av mina kvinskarpa analyser om föräntad prisökning på tunnplåt. Eller hur mycket malm vi kommer att exportera till asien det om 15 år. Jag är känd för mina profetior.

Not.

De följde en snubbe som hade länkat till detta, appropå snöoväder.

.tre goda ting

Alla goda ting är tre. Och just nu så finns det en rätt smaskig trojka i mitt liv. De hör inte ihop annat än att deras namn är som gjorda för varandra. Jag kan naturligtvis inte hänga ut dem här, men jag kan inte hålla mig från att försöka illustrera hur komiskt det är.

Säg att den första heter Knatte, den andre Fnatte och den tredje presenterade sig i så fall som....japp, Tjatte.

Eller O'boy, limpmacka och ....... ost!

Eller Fadern, sonen och ....... den helige anden.

Sjukt spännande är de alla tre. På olika sätt, men det är ju som det är när man lär känna nya människor av det motsatta könet. Man kan inte klamra sig fast i livlinor som heter till exempel kollegor, träningskompisar eller ingift släkt. Det blir lite skuggboxning innan man hittar rollerna. Ska vi knulla eller prata liksom?

Men jag behöver ju många män i mitt liv. För att väga upp för alla kvinnor som jag känner.

Könskvoterad vänskap, kan det vara nåt?

.fickparkering och andra mycket svårare saker!

Jag är helt fantastiskt på att fickparkera. Glider alltid snyggt in på första försöket. Perfekt avstånd till vägkanten, bilen bakom och bilen framför. Det är så vackert att jag själv blir tårögd.

Det som däremot är en betydligt större utmaning är att kliva ur bilen utan att avslöja hur fett självgod jag är över min talang. Jag vill ju möta alla beundrande blickar, fast med ett förvånat uttryck i mitt ansikte. Som om jag inte visste att jag hade en enastående talang.

Igår kväll hände det igen. Perfektionism!

Men ingen såg.

Damn.

.min kind mot en kind

Och så försvann det andra. Musiken tystnade och allt annat bytte plats. Men inte hos oss, i vårt rum vilade ett stilla andetag mellan två kroppar.

En dans till hade blivit många danser, för hur släpper man något som själen valt?

Då lutade han sig fram och lämnade en kyss på mina läppar.


Jag bad om en till.

.min arm omkring en hals

Inte vet jag hur det kom sig att han stod ensam mitt i ett folkhav, men han gjorde det. Och inte minns jag hur många steg jag tog för att nå honom, men det kändes som ett.

Och jag kan heller inte förklara hur min kropp genast fann sig tillrätta intill hans, som om vi träffats alla andra dagar i livet.

För allt med honom var nytt. Värmen från hans hals som nuddade mina läppar kände jag inte igen. Rösten hade jag aldrig hört förut och skrattet hade inte någonsin trasslat in sig i mitt.

Jag bad om en dans till.

.mina varningsskor

Hård träning kräver ofta rätt motivation,

och rätt motivation är ofta nya kläder.

Så jag kilar in och rafsar åt mig lagom diskreta byxor, ett blygt linne och en top i klädsamt rött.

Sen måste jag ha nya skor.

De enda som finns är självlysande i en nyans som jag ofta ser vid vägarbeten. Så nu ska jag strax ner till träningslokalen och placera mina stoppljus åt alla tänkbara riktningar i en Body Combat. Jag räknar att de andra saktar ner till max 30 när de passerar mig. Jag är ju trots allt en trafikfara!