.4cl bekräftelse

Festen slutade inte när kollegorna stängde dörrarna till sina rum, för två vakna kvinnor hittade en ny dörr att öppna och kom ut bland andra människor, vars kväll just hade börjat. 4 cl rus serverades i höga glas och omgivningen betraktades uppflugna på höga stolar.

Lokalen var full av människor som ville ge uppmärksamhet. Långa blickar skickades genom rummet och träffade öppet hjärta. Komplimanger rann ner i örat hos danssvettig kropp och händer fängslade rullande höft.

Det var en omtumlad och fnittrig kvinna som vandrade hem när natten just började bli morgon. Och effekten av ett par ögon dröjde sig kvar ända in i sömnen. Oväntat, och lite farligt, men fullständigt oemotståndligt.

.den röda tantkoftan

Fyndade en röd kofta häromdagen. Trodde jag. Nu när den ligger på sängen så ser jag att den egentligen tillhör någon annan. Kanske en granne. Definitivt en mormor.

Och så minns jag att röda koftor är reserverade för tanter.

Själv är jag ingen tant, det försäkrade E mig om nyss. Det ljuvliga barnet!

.ögonblicken rinner ur mina händer

Jag rusar in i rummet, utan att ha hunnit lämna vare sig andan eller kappan i hallen. Båda två följer med in och tar plats när jag försöker sätta mig lugnt ner på stolen. Mitt emot mig strålar min fina flicka, med rak rygg och händerna i en liten hög framför sig på bordet. Jag vet att jag måste hindra mina galopperande händer att nå hennes. Här är det andra regler som gäller. Och jag vill inte genera henne.

Med en röst som jag inte känner igen berättar hon om det liv hon lever på dagarna. Och jag törs inte andas och riskera att missa nyanser i hennes tonfall, eller diskreta nickar med huvudet. Hon trivs. Ibland är hon en liten bandspelare såklart, men ofta har hon låtit upplevelserna strömma genom hela sin kropp innan de åter lämnar henne i form av nya ord.

Det spränger i bröstet av lika delar stolthet som saknad.

Med mina mina galopperande händer lyckas jag inte hålla fast tiden, den bara rinner ner på golvet och försvinner ner mellan springorna. För allt det som varit kan jag inte fånga. Inte behålla. Och det skrämmer mig att jag måste vara så närvarande i nuet. För tänk om jag blinkar och missar det som betyder något?

Och tänk om jag inte får en andra chans? Eller en tredje och fjärde? Tänk om det enda nya liv jag får uppleva går genom E?

Så det är inte så konstigt att det knyter sig i min mage när andra lägger en öm hand på sin. Och det är nog inte så konstigt att jag portionerar ut bitar av mitt hjärta till barn som inte är mina. Och man förstår nog att jag gärna plockar upp en liten hand i den tomma som inte fylls av E's små fingrar.

.marionettdockorna

Mot fikarummets kala väggar avtecknas två skuggor. Man ser att de rör sig, nästan dansar, för nära värmeljusen har skrattet tagit plats.

Han som skulle få åka till New York var den som kräktes upp en frätande kommentar för att provocera, och visst nappade hon. Så mycket att hon tappade talförmågan. Men i förvirringen som uppstod riktades ilskan mot en annan fikagäst, och orden med de vassa kanterna radades upp på bordet med de mördande blickarna som sällskap. Och spelet kunde börja!

Någonstan mitt bland värmesökande projektiler känner hon hur någon tagit kontrollen över hennes armar, och när hon fokuserar blicken så ser hon att liknande trådar är även fästa vid motståndarens kropp. Det är först då de hör saliga andetag.

Han som skulle få åka till New York leker lyckligt med sina små marionettdockor.

Och blicken säger, dansa mina små dockor, dansa!

Och de dansar!

.en man och hans hund

Klippet är långt, men värt att se. Jag lovar. För filmen är späckad med äkta kärlek. En man (97 år) och hans hund (16,5 år).

George Richards & Hummel at Dachshund Speciality 2009 from John Richards on Vimeo.

.glatt var det här

Just ja, det var så det kändes när fötterna rann iväg över vinterspegel på marken, och den blixtsnabba pareringen skickar ett järnspett genom ryggraden.

.hejarklacken

Det här är så nära jag kommer elitserien. En hejarklack på Youtube. Men jag varnar er, roligare än så här blir det inte.

.alla ska de vägen vandra

En efter en dör de, ljusslingorna som bor kollektivt i en kartong i förrådet tillsammans med alla de andra julsakerna. Den här gången minns vi slingan Ture, en trotjänare som levde under strålande förhållanden i två år innan den dog bort någon gång under de skrämmande tysta sommarmånaderna. Kvar finns nu bara Sture. Jag räknar med att han skickar sin sista stråle energi genom rummet ungefär samtidigt som jag krånglat upp den späda och ömtåliga varelsen i fönstret.


Sen kommer evigt mörker vara,

ty jag sorterar mig i den skara,

där inget tålamod längre finns,

och julen bara är nåt gamla minns.

.moraltestet

Kanske är detta ett avskedsbrev. Kanske försvinner jag i hettan av flammande samvetslågor under natten, och då möter ni bara en hög av aska när ni tittar in här i morgon bitti.

För saken är den att pengarna som snabbt försvann ner i djupet av min handväska inte är mina. De tillhör aktieägarna. Till mitt försvar säger jag att misstaget var inte mitt. Två par unga ögon såg inte det jag såg, trots att de tittade med öppna ögon.

Borde jag ha harklat mig och sagt det som var uppenbart för mig?

.missa inte lottens julkalender!

Julkalender för vuxna? Japp! Lottens julkalender är det världsklass på. Missa för allt i världen inte den. 24 luckor att öppna med start idag. Varje dag skriver hon som någon annan, men frågan är vem?

Lycka till!