.bloggstopp

Bloggen har stannat. Jag känner det tydligt. Jag som alltid haft för mycket att skriva om, hittar inte ord som räcker till ett endaste litet inlägg längre. De inlägg som ändå hamnar här har jag tvingat fram. Det gör ont i mig, och jag antar att läsningen inte är njutbar heller.

Men jag vet inte om jag kommit till en hållplats eller slutstationen. Så jag låter bloggen ligga medan jag känner efter.

.bara bröst

Nu har jag äntligen varit och välkomnat de nya brösten...jag menar det efterlängtade barnet till världen.

Allt var i sin ordning. Bra vikt. Fin färg. Rund och fin överallt.

Och pojken med.

För ursäkta mig, de där brösten jag pratade om tidigare behöver inte bara ett eget landskap - utan även en egen president.

Och BHn som jag hittade i badrummet var som två finlandsfärjor.

.ett är(r) för mycket!

Det blöder. Min E har ett djupt sår i pannan och håller en näsduk mot såret medan jag kör så fort det går att köra, med ett par knän som håller på att lossna från kroppen av skakningarna, och på vägar jag aldrig åkt förut. Jag är så rädd att vettet lämnat mig.

Men hon är lugn. Och klok.

Mamma, varför skrattar du?

Eh, alltså. Hehehe.

Det här är ju inte ett dugg roligt.

Nej. Jag vet inte. Jag har panik. Såklart att det inte är något att skratta åt.

Det blir tyst. Länge.

Sen tittar hon på näsduken och jag bleknar. Rädd att hon ska få panik. Det får hon inte. Hon byter till en ren näsduk och lägger tillbaka världens sötaste lilla hand på såret.

Två timmar senare, och genom natten, kör jag med en tejpad och limmad sexårig mot lägergården igen, överens om att det var ett äventyr. Och överens om att djupare sår än så här är inte tillåtet.

Och själva såret pratar vi inte om. Då får jag ilningar i tårna och hon får ont i magen.