.stor och liten väger inte samma

Svårt det där när man lurar hjärnan. Har kånkat runt på en liten som är så lätt att man glömmer bort att hon hänger där på armen. Lyckades inte skala om vikten till min dotters när jag skulle flytta henne till rätt sovplats. Hon hade nämligen lagt beslag på gästsängen, och det kan man ju bara inte acceptera.

Krasch, sa det från ländryggen när jag tog i mitt mesta. Tittade ner och konstaterade att jag hade bara vikt ihop dottern, men i övrigt inte lyft henne en cm från madrassen. Med hjälp av en kombination av hävstångseffekten och ett snärtigt ryck så fick jag över henne på kanten så att jag kunde knuffa ner henne på golvet. Hon vaknade givetvis och gnällde förvånansvärt lite för att just ha fått sina armar ryckta ur led.

.tjejer som skrämmer killar.

Ni vet hur man försöker framställa sig själv så bra som man bara kan. Glöm det! Särskilt om du är tjej och har kunskaper i något "typiskt manligt" område.

Tänker på den där kvinnan som hade coolare bil än chaufförens nyinköpta BMW och tjänade stora slantar på trav. Ingen av killarna på festen gillade henne. De skyllde på att hennes mage inte var platt som en pannkaka. Alltså dagen efter. Mycket bättre att framställa sig själva som pinsamt ytliga än visa sig osäkra. Mycket...hm...bättre?!

Själv hypnotiserades jag fullständigt av denna självsäkra kvinna. Och eftersom männen i lokalen försvann under bordet när hon skämtade om sin hästs jättekuk så var det fritt fram för mig att stöta på henne. Dessvärre nappade hon aldrig... :(

Och häromkvällen avslöjade en av mina systrar att hon slutade berätta att hon var civilingenjör när hon raggade på krogen. Ingen nappade. Istället var hon och hennes kollegor förskollärare, hårfrisörskor och städtanter. Och plötsligt var de oemotståndliga.

Alltid en tröst för en smart singelkvinna. Du skrämmer killarna!

.att släppa taget och tappa taget

Jag tar små steg. Låter mina mammanerver successivt vänja sig vid himmelen och jordens alla faror. Dottern däremot, tar stora kliv mot den värld hon längtar så efter. Vuxenvärlden där man får göra som man vill. Himlen på jorden.

Och helt plötsligt är hon vuxen. Gammal nog att göra sina egna val. Och med en mamma som klamrar sig fast i tummarna för att liten ska vara tillräckligt stor för att fatta alla de där bra besluten.

...att släppa taget...

Alltså besluten som inte gör att panikslaget hjärta tvingas räkna sekunder där varje ljudlöst "tick" tar en timme. Och där klockan inte kan skruvas tillbaka hur många tårar som än rinner från mammans ansikte.

...att tappa taget...

Jag hoppas att mamman som redan har en stor, orkar hantera den oro som rusar runt i kroppen på henne. I natt delar jag med mig av alla mina krampaktiga önskningar om att livsgnistan ska räcka för barnet, som redan är gammalt nog att fatta sina egna (dåliga) beslut.

.baken är bak

Ute och åker så kan man ge sig fan på att det är en man som susar ikapp med brottslig hastighet och försöker parkera sin bil i baksätet på min.

Och ute på krogen är det givetvis också män som försöker köra in något i mitt garage därbak när jag ligger steget före i kön.

Jag kan inte påminna mig någon opassande bakdelskontakt med någon kvinna någonsin.

Det gäller att snappa upp den lilla detaljen att en bak bara är en förlängning av fram, inte början till nåt nytt.

Bak-om mig tack.

.modellmamman

Hon arrangerar mina armar, kammar mitt hår och instruerar vart jag ska titta. Jag ska nämligen få mitt porträtt målat. Högtidligt så det förslår.

Alltså, säger hon och fnittrar, jag är lite nervös.

Men ansiktet blir snabbt klart. Armarna är värre. Hon måste justera dem i efterhand för att det ska bli porträttlikt. Min vänsterarm ska helst nå ner på knäet. Sen rycker hon undan en bok som ligger på soffan så att inte den också hamnar i bild.

Jag visste inte att jag var så här bra på att rita, kommenterar hon när målningen är klar.

Och ja, jag har aldrig varit vackrare!

.badrumsbråket

"Men vad håller du på med", skriker jag så det ekar i badrummet.

Och får mycket riktigt ett "men vad håller DU på med", till svar.

Två stora arga blå ögon stirrar på mig och två minst lika arga händer sprutar ner mina byxor med duschmunstycket.

Tystnaden är isande medan jag tänker ut en gruvlig hämnd. Resten av kvällen på sitt rum? Beslagta hennes senaste mjukdjursälskling? Eller kompisförbud i dagarna tre?

En mjuk röst smälter isen.

Mamma, förlåt för det jag gjorde.

För att jag bråkade så.

Jag fiskar upp henne ur badet och sätter henne drypande våt i mitt knä. Byxorna kan man vrida ur, men mitt hjärta är ännu mer fuktigt. Och hon låter mig hålla om henne i en evighet.

.det stora TV-tittartestet!

Hon är lite krasslig den lilla. Så jag tänker att jag ska låta henne sitta framför TVn så länge hon vill idag. Passa på att testa var gränsen går.

Nu vet jag. Sex timmar är svaret.

.om behov att rangordna

Jag har aldrig ansträngt mig för att göra någon skillnad mellan den ena fd fången och den andre. Hopplösa fall hela högen. Och osympatiska människor. Som bara kostar mig (=samhället) pengar.

Men så ryckte jag till när en fd fånge var noga med att prata om vilka brott han dömts för. Det fanns tydligen en väldigt stor skillnad. Och en vilja att inte vara fullt så hemsk som personen i cellen intill.

Och jag tänker att är man mer fokuserad på var på skalan man hamnar, än att acceptera att man faktiskt varit så korkad att man begått flera brott - ja, då har man en bit kvar att gå från hopplös till hoppfull.

Man kan byta ut "brott" mot "otrohet" också. Råkar man i diskussion med någon som vill definiera graden av otrohet så är det bara att slå dövörat till. Eller "alkoholintag". Öh, jag drack bara ett par glas, jag måste ha ätit för lite innan....

.chipstokan

Den lilla handen åker upp och ner i chipspåsen i en enda lång rörelse tills hela påsen är slut. Hon är fullständigt galen i chips. Dill och gräslök.

Hennes kompis fick också en liten påse. Men hon har bara tagit fem skivor.

Och det vill hon visa för mammorna. Bara fem små chipsbitar. Men i samma ögonblick som hon tittar ner i påsen så hörs ett vrål. VRÅÅÅÅL!!

Min dotter har av bara farten ätit upp kompisens påse också. I en enda lång svepande rörelse.

Jamenalltså, är man chipsgalning så är man.

.fyrtiofem snabba minuter

Fyrtiofem minuter innan jag ska vara någon annanstans. Då hinner jag tvärröja, skvätta vatten på blommorna och göra något anständigt med håret. Dotterns rum lämnar jag. Hon har ärvt sin mors (bristande) ordningssinne. Golvet är ett färggrant lapptäcke. Sängen en skådeplats för plastdockorna. Skrivbordet en papperskorg.

Hittar en optimistisk kondom i en handväska som ligger slängd i hallen. Den har tydligen inte informerats om att här knullas det inte. Nästa gång det stoppas in förväntningar i mitt hål så ska jag ha garanti på att även mina förväntningar uppfylls. Och den kondomen kommer att vara uttorkad vid det laget. Lika bra att slänga på en gång.

Gav förresten hela mitt kondomförråd (har man varit på pridefestivalen så får man nävarna fulla) till en kompis. Lycka till, sa jag och klappade henne på axeln.

.pappasaknad och mammasmärta

Det gör ont att titta på henne. Hon har lagt hela sin saknad i det där vackra lilla ansiktet och det är inte mig hon tänker på. Det är pappa.

Och jag kan inte annat än att ge henne det där som hon mest av allt vill ha. Även om det innebär att jag själv blir helt utan. Så vi pratar länge om hur bra den där pappan är. Att lillasyster är den finaste bebis som finns. Och vad mysigt de ska ha det när hon kommer hem. Och när han möter henne i dörren så låser hon armarna runt hans hals och låter honom gömma ansiktet i sina mjuka blonda vågor.

Det är pappa som gäller nu. Där finns tydligen ingen anledning att gnälla sig igenom en hel dag. Och där behöver man inte svinga näven mot dum vuxen som ska bestämma allt.

Så jag biter ihop.

Ger E utrymme att älska sin pappa så mycket hon bara orkar.

Och låter pappan tro att han är den mest förträffliga föräldern.

För alla mina önskningar bor i hennes hoppiga ben och skrattande ögon. Jag gör vad som helst för att hon ska växa upp till en stark, trygg och modig kvinna. Och jag håller mitt bagage så långt ifrån henne som jag bara kan. Den skiten ska hon inte behöva bära.

Hon är min dotter,

men inte en del av mig.

.min mor som inte är en matmor

Mamma. Bra på många sätt. Lite sämre på andra.

Matlagningen tillhör riskområderna. När jag kom in i köket i eftermiddags så misshandlade hon en potatissallad. Jag gled ljudlöst fram och tog byttan ifrån henne. Räddas det som räddas kan (och hörde jag henne inte dra en lättnandes suck?).

Hennes make är snäppet värre. Han har två rätter på sin repertoar. Kyckling med messmörssås. Och lax med messmörssås. Tur i oturen att mor är vegeterian. Hon steker på en morotsbiff. Som gudskelov inte hamnar i messmörssåsen.

Som uppfostringsmetod har matkatastroferna varit mycket framgångsrika. Alla barnen är lysande kockar. Gör gott godare. Och ännu fler såser. Riktiga finsmakare. Vägen till mannens...öh, jag menar syskonens...hjärta går via magen. Till en syster vallfärdar vi för matens skull. Hon tramsar på något om skinnbrallor, men vi andra vet att det var hans talang med sleven som fick henne på fall.

.uppmärksamhetstorsk

Mammas lilla solstråle är kidnappad. Ringde nyss och läste mellan raderna att jag inte alls behövde skynda mig tillbaka. Och liten ville inte ens prata med mig.

Mormor passar tydligen på. I frånvaro av mamma så är mormor världsklass. Och uppmärksamheten från pepparkakskinderna kan man bli hög på.

Så jag kan inte klandra henne.

Åker ner på stan och fikar med ett par bröst istället.

(ja, vännens gravidbröst är så stora att de behöver ett eget landskap)

.kropp popp i topp topp

Ja, jag småsjunger. Jag har ju kommit på värsta grejen (grymma tjejen).

Kropp popp i topp topp!

Min insikt handlar om min kroppsmedvetenhet. Och ni som är less på att jag tjatar om det kan lägga på redan nu. Jag kan liksom inte hjälpa att jag är skadad. Uppfostran. Samhällets krav. Gener. Det är bara att ta en lapp ur mössan!

Efter hårt och fokuserat tankearbete så har jag alltså kommit fram till att jag faktiskt gillar min kropp. Det är rätt stark på sina ställen. En handfull bröst. Mage som inte avslöjar barnafödande. Lång hals. Alltså på det hela taget en rätt bra (och snygg) kropp.

Men vad är det då som stör?

Jo, det gamla vanliga. Jag letar godkännande i andras ögon. Ungefär som när man var fjortis och kompisgänget skulle godkänna en kille. Eller när man var 28 och inte visste om vin var gott eller inte. Och när man som 35-åring tvingar kollegor att lusläsa texter man författat.

Och när jag tänkt klart så blir det hur fånigt som helst. Tänk att jag låter personer som jag inte respekterar det minsta bedöma om min kropp duger eller inte. Det finns ingen ursäkt hur korkat jag tänkte där. Som om jag skulle rådfråga en ytligt bekant om jag tycker det är kul att dansa eller inte. Och dubbelkolla med grannen och jag ska ta de svarta skorna eller de bruna till affären.

Smaken är som baken. Och gillar de inte min bak så kan de väl titta åt nåt annat håll!

.(nära?)släktskvallret

Jaaa, säger han och tittar på mig med fnitter i mungipan, den dörren går båda vägar.

För han får tydligen höra om mig med, trots att vi bara träffats en gång på våra föräldrars bröllop (han var tvungen att ställa sig mitt framför mig för att jag skulle känna igen honom - och inte ens då fattade jag. Det var först när han avslöjade vems son han var som jag kunde säga "aha"). Men det är inte bara vi två, utan alla barn, även på den mest torra grenen på släktträdet, som informeras om blandade fritidsintressen, krånglande fordon, relationsstatus och barns språkutveckling.

Men jag antar att de kommit till den åldern då man antingen pratar om sina barns liv eller sina egna krämpor. Och ska jag vara ärlig så är (nära?)släktskvallret att föredra.

.dansa med dig själv du!

Man kan inte annat än le. Hur självcentrerad kan man vara, utan att det är brottsligt? Återigen står jag där och blir fullständigt ignorerad. Trots att han kröp nära bara några timmar tidigare.

Då hade han ögonen på mig.

Sen hade han aldrig ögonen på mig.

Men det är klart. Jag har ingen lust att vifta med palmer där han går. Och ställa mig på alla fyra så att han kan klättra upp och få bättre utsikt. Nej, vill han åma sig i rampljuset så gör han det bäst utan mig. Jag är inte så bra på att umgås med egocentriska personer.

Så tack för dansen som aldrig blev av.

.strandstripparen

Så står man där i underkläderna och försöker se helt avspänd ut. Det gör man inte. Inför totala främlingar kan jag strippa. I sällskap med vänner kan jag låta plaggen falla. Men de där halvbekantingarna. De som man ser på affären tillsammans med någon annan man känner. Föräldrar till barn man vet vilka de är.

Man vill liksom sticka fram handen.

Hej, det är jag som ska skymma er havsutsikt för ett ögonblick medan jag, så osynligt som möjligt, ormar mig ur plaggen och blottar min 35-årskropp. Alltså den med vita ränder på låren, fluff runt höfterna och med områden av hår som rakhyveln missat. Tänkte bara att jag skulle presentera mig först. Hej!

Men när modet sjunker. När alla andra mammor ser ut som Hollywood. Då viskar jag till mig själv att jag kan springa mycket längre. Mycket längre än plattbrösten som bantar sig igenom livet. Och vips känner jag mig mycket bättre.

.när vi nästan drunknade

Ja, det var väldigt nära att vi åkte ner i havet idag. En gång på vägen dit. Och ännu mer på vägen tillbaka.

Vi skulle köra ut från kajkanten och ställa oss på en flytande bakplåt. Med min nya bil. Fett svårt att få foten att lyda det kommandot.

Och bakplåten har en lös del längst fram som gör att man lättare kan rulla ner i vattnet. Jag drog åt handbromsen ännu mer. Typ mest.

Den sladdriga lösa delen ska man sedan köra på.

Klonk.

Gnissel.

Skrammel.

Det var mitt hjärta som lät klonk här det slog i gommen på vägen upp till (och förbi) halsgropen.

.mannen som försvann?

Ja, nu har jag ialla fall fått ett livstecken, tänker jag när jag trycks bort. För sms får man inte heller svar på. Jag oroar mig lite försiktigt.

Inte ett avtryck sedan i torsdags, så jag har börjat fråga. Nej, ingen har hört något.

Det är svårt det där. Personen i fråga delar inte liv med någon. Och familjen är avlägsen. Så jag vet inte vem som skulle märka om han försvann. Är det jag som är hans vän?

Själv tänker jag rätt ofta på det. Hur länge skulle jag bli liggande på badrumsgolvet innan någon saknade mig? Granntanten låg två dygn. Det finns människor som legat döda i månader.

För lite otäckt är det, att man inte har någon som alltid försäkrar sig om att man finns. Varannan vecka kan jag vara död i en vecka. I teorin alltså. Och i alla otäcka fantasier.

.säng, säng, säng, sova, sova, sova

Mitt långbenta tjatbarn har två ständigt återkommande önskningar som tycks slita hjärtat ur kroppen på henne när jag säger "nej".

Den första handlar om att se på film. Det är det första hon påpekar när hon kliver över tröskeln (och ja, jag inser såklart att jag måste säga "nej" oftare än jag säger "ja" för att bli av med det tjatet)

Den andra önskningen handlar om att sova i min säng. Min säng är himmelriket på jorden. Disney World och Legoland i ett. Och alla sorters chips. Min säng har magnetisk dragningskraft för där hamnar de flesta lekarna. De mest klingande skratten. Och hennes nybadade kropp.

Själv kan jag inte minnas att mina föräldrars säng hade någon dragningskraft överhuvudtaget (att tänka på den nu gör att jag tappar aptiten, men jag försöker ta på mig glasögonen jag hade när jag var liten). Minns att det var bra att ligga och läsa i för att solen landade på överkastet. Men det är allt.

Och när jag tänker efter så inser jag varför min E är så trollbunden. Jag har sprängfyllt sängen med positiva minnen. När hon fortfarande rymdes på en arm så var det där vi lekte, och faktiskt fortfarande gör. Den som alltid lagt tvåldoftande nakenfis i min säng, är jag. Det är under täcket som vi legat och småpratat om vad som hänt och vad vi har kvar att göra. Det är bland kuddar och dun som vi haft svettiga brottningsmatcher.

Nu ska jag krypa ner intill snusmummriken, för jag klarade inte av att säga "nej" i kväll heller.

.lektion tolv - kämpa inte!

Jag träffar bara fel tjejer, suckar han och syftar på tjugoåringarna som tråkar ut honom och de gifta kvinnorna utom räckhåll.

Men, säger jag och kan knappt tro att orden kommer från min mun, det är nog inte tjejerna det är fel på. Det är nog du som letar på fel ställe för att du är för rädd för att träffa någon på riktigt.

Han nickar nästan osynligt och markerar att han inte vill prata mer om det.

Själv har jag kommit fram till lektion tolv, den som handlar om att inte kämpa så förbannat. Normala killar regerar normalt på normala frågor. Får man en konstig respons så ska man nog inte stanna kvar och vänta på en ny. Eller ännu värre, tjata sig till rätt reaktion.

Vad håller ni på att lära er?

.kroppslig åtrå och förnuftets dumhet

Jag känner mig hur löjlig som helst. Jag känner ju inte ens karl'n men ändå kan jag inte få nog av honom. Missförstå mig rätt, det är inte förnuftet som styr utan den där djuriska suget, allt det där som finns innanför skinnet och som tar kontrollen över mina reaktioner.

Begriper ni vilken viljestyrka som krävs för att inte låta fingertopparna följa konturerna på hans fantastiska kropp?! Fattar ni hur mycket jag måste spänna mig för att inte lägga kinden mot bröstet, armarna runt kroppen och aldrig mer släppa taget? Eller den där blicken som jag tydligen går omkring och bär på, varför ska den sluka hans ögon som om den inte fått mat på flera veckor? Och fråga mig inte hur många fåniga leenden jag gjort av med! Please don't.

Jag biter ihop så käkarna vitnar. Men den där sucken av åtrå som smet ur min mun när jag fångade mig mitt i en virvlande dans, den lyckades jag inte hindra.

Men alltså! Stopp och belägg nu lilla kroppen så att logiken, förnuftet och rimligheten hinner ikapp! Män vi knappt känner vet vi ju inte om vi tycker om. Var det inte det vi konstaterade? Eller hur?!

.att välja krog

Man vet att man hittat ett bra ställe om det finns en lekplats på bevakningsbart avstånd. Att maten var ljuvlig, vännerna roliga och drycken berusande är sekundärt när man går på krogen med en sexåring.

.födelsedagsgrubblerier

Den är redan här, den där dagen när jag blir ett år äldre. Vips låter det och man märker inte av det, ens om man anstränger sig det mesta man kan.

Helst skulle jag vilja sätta mig bekvämt i fåtöljen och konstatera att mitt liv är precis där jag vill att det ska vara. Där jag drömde för fem-tio år sedan att det skulle vara. Det mina barnsligaste fantasier kvittrat om.

Men såklart kommer jag inte ihåg ett smack. Av drömmar. Om förhoppningar. Från svindlade tankar.

Och fylla år är inte så jäkla roligt när man någonstans har en känsla av att man borde ha mer av allt. Mer kärlek, större bostad, bättre jobb, finare man (öh, i mitt fall kanske jag ska börja med en man) och fler barn.

De där förbannade, vidriga, avskyvärda avundsjuka blickarna som jag lägger här och var får fäste en kväll som denna. En helt vanligt sommarnatt, men som betyder ett år till för mig.

Ett år till av vad?

Tja, jag vet inte.

Ibland kan jag vara bubblande stolt över den resa jag gjort, den människa jag hittat under detta år. Så mycket starkare. Så mycket mer sann - mot mig själv. Och jag låter människor tycka om mig, inte alla, men några få, och det är för mig en nyhet. (Och när jag säger "mig" så menar jag inte bilden av mig utan den som är jag med skit under naglarna, trötta tankar och sarkastiska kommentarer. Ni vet - den osminkade versionen av mig. Brrr.)

Men resan har kostat otroligt mycket. Jag har tappat en identitet som jag i 34 år klamrat mig fast vid. Min bekantskapskrets har justerats, dvs förminskats. Jag har aldrig varit längre ifrån en relation än jag är nu (men samtidigt aldrig så nära...men det är ett helt annat ämne). Jag är inte på långa vägar lika glad och inte alls sugen på att resa land och rike i jakt på äventyr längre.

Lever alla andra sin dröm?

Skulle inte tro det. (och varför envisas jag med att bry mig?!?!)

Men är mitt liv tillräckligt nära där jag vill vara?

Tja, jag vet inte.


Om inte så är det väl bara jag som kan ordna till det, eller hur?! (=väldigt jobbig insikt)

Så grattis på födelsedagen!

I present får jag ett helt år till som jag, och bara jag, måste ta ansvar för! (=ingen chans att någon annan läser den där ap-tråkiga instruktionen till mobilen)

Öh, tack?!

.kicksökeri

Ja, shopping är en slags drog som jag är beroende av. Jag behöver inte många argument för att belöna mig själv med de där randiga leggings som skulle bli så snygga ihop med.... Eller den där doften som jag inte har, men faktiskt förtjänar för det var ju eeevigheter sen jag köpte en parfym senast. Och hellre en ny bil med metalliclack och pigga hästar, än laga den gamla.

Och blogga är samma sak. Shit vilket rus i kroppen när jag får till en riktigt bra formulering! En sån jag upprepar för mig själv flera gånger i huvudet och ler sådär väldigt självgott åt.

Eller ett skämt som ramlar ut över fikabordet och får alla att gap-flabba och spruta skorpsmulor över bordsgrannen.

En perfekt dans! När danspartnern suckar av belåtenhet i örat som ligger farligt nära. Ruset når ner i tårna och upp till hårfästet!

Men.

Snabba kickar.

Korta kickar.

När jag tänker efter så finns det bara en drog som räcker, och räcker, och räcker. Hon heter E och får mitt blod att koka, mitt hjärta att smälta och mina ögon att tåras. Hon påverkar mig mer än någon drog skulle kunna göra. Inklusive topparna och dalarna.

Min dotter.

Evighetslång kick.

.lönen som försvann

Och vips är lönen borta igen. Hur är det möjligt? Hur är det fysiskt möjligt, tänker jag och loggar in på banken. Ögnar igenom kontoutdraget efter stora siffror, men hittar till min förvåning inga. Var är spåren efter den där internetbedragaren som försörjer en hel familj med hjälp av mig?

Tittar mer noggrant och hittar skoavtryck, en handväska, en latte, några portioner sushi, ett par danser, åh titta - ett krogbesök också, mat, tre filmer för hundra, svensson-vin, impulsköpt klänning, sparkontona som skyndar sig att ta det de behöver innan jag hinner reagera, två stora glassar, en becksvart kaka choklad, och gud vet allt.

Suck.

Små saker kostar också.

Fan.

Att jag aldrig lär mig!

.en annan uppfostringsmetod

Det bästa med sommaren är att man träffar så många nya intressanta människor. Människor som ger spännande infallsvinklar, bjuder på ett hav av inspiration och öppnar dörrar man inte visste fanns.

Nyss fick jag till exempel tacksamt ta del av en helt ny uppfostringsmetod. Den gick ut på att skrika hotelser, med nasal röst, om låsta dörrar och samtidigt dra barnet i ena benet. För att metoden ska fungera så måste man ignorera alla höjda ögonbryn och de impulser andra människor känner att springa fram och hindra spektaklet.

Jag lovar att lämna rapport om resultatet så fort jag testat detta på min E.

.snabbkurs i vin

Så här inför sommaren så kanske ett litet vintips skulle kunna passa? Jag som är lite kunnig när det gäller vin, har några tips som jag tänkte dela med mig av.

Först och främst skiljer man mellan röda och vita viner:
Lättast skiljer man dessa båda vintyper från varandra om man skvalpar ut en skvätt på en vit bordsduk. Det vin, som lämnar en lila fläck efter sig, är ett rödvin. Riktiga kännare kan på bara smaken avgöra om vinet är vitt eller rött. Vita vinerna smakar i regel ättika medan röda smakar stämpelfärg. Man kan alltså genom att suga på en vanlig kontorsstämpel och sedan jämföra smaken med ett vin, konstatera om detta är rött eller inte.

Till fiskrätter, såsom fiskbullar och matjessill föredrar de flesta vitt vin,medan man till kötträtter såsom falukorv och sylta bör ta ett rött vin.

Portvin är ett vin som man serverar i porten. Har man inte någon port, kan man bjuda på det i trappuppgången eller i hissen.

När man serverar torra viner bör man se till att det inte är tvärdrag eller att någon av gästerna råkar nysa, ty i sådana fall dammar vinet omkring i lägenheten. När man serverar ett torrt vin är det därför lämpligt att ha en dammsugare i beredskap.

Om man själv ska bära hem sina flaskor från systembolaget gör man klokt i Att köpa ett lättvin, så man inte får för mycket att kånka på.

Till vilt bör man välja något vildvin, medan man till grillat och annat vidbränt kött serverar brännvin. Renstek sköljer man ner med renat.

Saker som är svåra att säga när du druckit för mycket vin:

• Oöverträffat
• Innovativt
• Preliminärt
• Kvastskaft

Saker som är väldigt svåra att säga när du druckit för mycket vin:

• Västkustiskt
• Konstitutionerad
• Substantiellt
• Tillvägagångssätt

Saker som är i stort sett omöjliga att säga när du druckit alldeles för mycket
vin:

• Tack, men jag vill inte ha sex.
• Nej, ingen mer sprit för min del.
• Ledsen, du är inte riktigt min typ.

Lycka till med vindrickandet i sommar!

.tårfylld packning

Hon hade packat lätt. En påse med lite kläder och ett par finskor. Och väldigt många tårar.

Av anledningar jag inte förstår, kommer de där tårarna. Ansiktet förvrids till smärta, fastän inget särskilt hänt. Jag ser inga öppna sår. Inga bortsprungna kattungar. Och i den skakande kroppen finns inte heller orden som kan förklara för frågvis mamma.

Men lika snabbt har de torkat igen. Och bakom ridån av tårar bor skratt och benskutt. Och miljoner små bevis på att hon älskar mig.

.blossande röd - igen

Alltså, herregud vilka långa ben jag får i den här klänningen, utbrister jag och sträcker lite extra med foten så att jag nuddar med tåspetsarna i grannens kök.

Mitt i en pose av självgodhet noterar jag i ögonvrån hur publiken vrider sig av skratt. Mellan skrattattackerna lyckas hon frusta ur sig att jag borde nog ha strumpbyxor på mig.

Hela baksidan av mina ben lyster i starkt rött. Som om jag råkat grilla benen i grannens ugn.

Men jag har redan strumpbyxor på mig, piper jag ynkligt.

Hon slutar nästan aldrig skratta.

.freudianskt, eller?!

Mannen som sveper mig över golvet är ljuvlig att titta på och ännu härligare att ta i. Och gott luktar han. Särskilt om man lägger näsan väldigt nära halsen, vilket jag givetvis gör. Och så försöker jag småprata lite. Ämnet glider, inte helt otippat, in på dans. Han hänvisar till att han övat för lite. Så jag förslår att han ska öva lite mer - i sovrummet!

Han hör min felsägning och skrattar högt.

Ja, alltså.

Sen bestämmer jag mig för att inte säga så mycket mer.