Mellan träden såg jag mjuka stenar som havet hade kysst salta. Bortom krönet såg jag hur stigen ödmjukt klev åt sidan för de höga granarna. Ovanför mitt huvud svepte ett segelflygplan ljudlöst fram. Mitt hjärta slog lugnt, trots fötternas snabba rytm.
Omgivningen bytte skepnad. Snickarglädjen utmanade mitt lugn. Plötsligt såg jag bara yta. Perfekta fasader sida vid sida. Människor.
Jag kände mig plötsligt mer ensam nu, än när jag bara hade träden som sällskap.
Pyttipanna, lapskojs, ordsallad
-
Såhär tolv dagar efter diskbråcksoperation drömmer jag en vansinnig dröm
där H och jag först letar efter vårt boende på ett abstrakt hotell som är
en sorts...
1 vecka sedan
1 kommentar:
Åh , så fint skrivet fasten lite vemodigt. Men jag håller med di. Aldrig är man mera ensam än när man är ensam i bland människor.
"stigen ödmjukt klev åt sidan"...underbar formulering!
Skicka en kommentar