.kroppen gör som kroppen vill

En blick och jag blir plötsligt plågsamt medveten om hur jag rör min kropp. Mina armar känns otympliga och långa. Mitt skratt låter forcerat. Mina tankar dunkar högljutt i mitt huvud. Jag försöker desperat ignorera att min kropp vill vara nära, tvingar den att vända sig bort, tvingar ögonen att titta på något som får blodet att svalkas.

Jag misslyckas.

Plötsligt känner jag hur min kind vilar mot en axel, och hur mina lungor fylls med värme. Ett kort ögonblick som varar förevigt.

Jag förlåter.

Mitt hjärta har ingen historia och ingen framtid. Bara nu. Och jag låter resten av kroppen sköljas med i vågen av värme. Klamrar mig desperat fast vid oss. Vid livbojen som heter kärlek.

Jag älskar.