Jag tittar fascinerat på henne. Hennes mun räcker inte till att uttrycka det hon vill ha sagt. Hon tar armarna till hjälp. Stora yviga rörelser. Men det räcker ändå inte till. Hon rör sig konstant i fotöljen. Hela hennes kropp förstärker och förmedlar det hon vill ha sagt. Jag är trollbunden. Jag rycks med in i hennes värld. Lyssnar otåligt. Förväntansfullt.
Jag önskar att glöden i hennes ögon, energin i hennes kropp, intensiteten i hennes ord kunde buteljeras. Jag önskar att jag tagit med mig en liten flaska hem. Jag behöver inte mycket. Bara en liten flaska att öppna när jag är för trött för att börja med maten, på festen som ser ut att gå mot katastrof, på jobbet när det är fler timmars arbete kvar och klockan närmar sig fem, eller när jag bara behöver nån som lyssnar på mig. Du fascinerar mig, min vän!
Pyttipanna, lapskojs, ordsallad
-
Såhär tolv dagar efter diskbråcksoperation drömmer jag en vansinnig dröm
där H och jag först letar efter vårt boende på ett abstrakt hotell som är
en sorts...
6 dagar sedan
1 kommentar:
Inte bara du, utan nu även jag, har en liten flaska av henne. Faktiskt.
Det känns i alla fall så, speciellt efter dina ord.
Skicka en kommentar