Krogen eller inte? Fredagsklubben eller +30-kväll? Urringat eller kortkort?
Då ringde korpen och pratade om soldränkt udde och bastubad.
Valet blev helt plötsligt enkelt.
Den där pappan jag har är av blod, men jag bor vid havet så vatten känner jag mig tryggare med. Blod har jag dessutom så det räcker. Eller nästan så att det räcker ialla fall. Man får inte tappa mig på blod för då svimmar jag.
Vatten finns i oändlighet.
Min pappa av blod var nyss här med familjen han flyttade till när han bestämde sig för att inte längre vara våran pappa. Kanske var det mörk skuld som fick honom att ge det bort det han trodde skulle läka sår. Men han skapade bara nya i ömtåliga barnakroppar, utan att förstå. Utan att se.
Men jag ser. Att i mörk skuld är det svårt att lyfta blicken. Och tungt är ordet förlåt. Jag är ledsen att jag fann mig sig själv i ett annat hjärta, att jag hittade gömda rum i mitt. Förlåt att ditt hjärta blev över.
Sår finns kvar, det känner jag. Men lättnad delar också utrymme bland känslorna. För familjen som blev vald, har även jag valt.
Och jag säger till honom. Det bästa med dig pappa, är din fru och hennes barn.
Blod är inte tjockare än vatten,
och jag älskar havet!
Hänger på en dejtingsajt ibland med rätt bistert resultat (även om jag grävt fram ett par guldkorn (vinkar till CS, MN, AB, TD och JL) ur högen). Det som slår mig är hur dålig genomsnittsmannen är på att stava och bygga meningar med någon form av läsbarhet. Nog för att det finns människor med läs- och skrivsvårigheter, men det här är ju löjligt!
Här kommer ett par exempel:
"Hej på dig X heter jag bor i x har två barn. Skiv om du villMVH X jag har ej skivt så mycket om mig du få fråga mig . Ha en bra dag"
eller:
"Vad förorts musik gillar du mer änne dansband då vad ska du hitta på att göra i Helgen mer änne gå på dans"
eller:
"Du ser som en rosa ut , va fina ögon gömmar du bakom glasögonen,kram hur var dn helg hittils?"
Så berätta för mig hur jag ska lyckas komma förbi språkbarriären! Gömmer det sig en fantastisk människa bakom tillsynes slumpmässigt staplade bokstäver så har jag lite svårt att se det över kanten på den skyhöga muren.
Ungefär fem famnar senare hade alla kläder hamnat i sorterade högar på badrummsgolvet. Tvättmaskinen fick svettas och hela lägenheten fylldes av tropisk fuktig hetta.
Men i nästa steg stöter jag på svårigheter. Var förvarar jag kläderna när garderoben redan är full? Mitt system kräver tydligen att halva garederoben ligger på sovrumsgolvet eller i tvättkorgen. Jag har helt enkelt för mycket kläder för min lilla garderob.
Man kanske skulle haka på livsvisdomen "ett plagg in, ett plagg ut"?
Måste bara hitta ett sätt att släppa taget om alla mina snuttefiltar.
Jag har förstått att vissa har ett inbyggt alarm som gör att de vaknar precis innan klockan ringer.
Det har aldrig hänt mig.
I morse vaknade jag av dotterns oroväckande pigga stämma. Hon ville se på TV. Klockan var ungefär samma tid som jag brukar ta min första kopp te på jobbet.
Det har hänt mig förr.
Jag vänjer mig långsamt vid tanken att mitt liv kanske är så bra som det någonsin kan bli. Att den kärlek som finns i min omgivning är min resas höjdpunkt. Och att jag, om några år, kommer att vända mig om och se parkbänken jag vilade vid när mitt liv var som finast.
Tanken på att aldrig mer i min famn få hålla ett litet barn av min kropp är redan verklig. Den vägen kommer jag (nog) aldrig få vandra igen. För många år sedan såg min framtid annorlunda ut. Då trängdes fötter och hundvalpar under köksbordet. Men nu sitter vi där, jag om mitt enda barn. En verklighet som är vacker, trots att isande vindar kryper under skinnet ibland.
Än vet jag inte hur jag ska hantera tankarna som virvlar i mig och säger att jag kanske aldrig träffar någon att dela mitt liv med? För kanske blir det också min verklighet. Mitt val är att inte kliva någon på fötterna eller låta mig bli buren. Inte leva som par bara för att bördan av kraven och förväntningarna skaver mot mina axlar.
Jag vill ta stegen med egen kraft.
Min resa är min.
Men hur accepterar man utsikten att aldrig få skratta åt det oväntade tillsammans med den där trygga vännen som gör samma resa? Eller gråta vårfloder åt det vackra med personen som vill förstå? Eller springa ikapp bara för att utmaningen lockar?
Så gick alla!
Kontorslandskapet är öde.
Jag (o)roar mig med att fantisera om att bli knivöverfallen.
Men inte ens den mest luttrade knivmannen hittar hit.
Så övergiven är jag!
Jag kan inte släppa henne, även fast hon inte är min längre. Hon tillhör en av karaktärerna i det dockskåp jag levde i då, innan jag väcktes av ett skrikande alarm. Hon är figuren med busigt hår och lika delar blyghet som beslutsamhet.
Idag låg ett par vuxna ögon inramade av vilda lockar. De kan alltid ha funnits där, vad vet jag? Det kanske bara är mina ögon som äntligen blivit vuxna? Och jag tänker att det fanns en mening att vi träffades för så många år sedan när hon klättrade upp i mitt knä på skoterkälken. Jag tänker att karaktärerna i dockskåpet var viktiga då, för att allt ska vara precis som det är just nu.
Och jag bara älskar henne. För det som var och det som är, och för hur min dotter tittar på henne.
Vi behöver större, sa jag till mini i soffan. 150 kvm radhus inspekterades och gud vet hur många meter golvlister och tapetvåder och skrymslen där dammnystan bygger bo.
Sen bar jag ner lite saker till källaren.
Nu ryms vi bättre.
Nu jävlar Winnerbäck ska du få dig en omgång, tänker jag och googlar texten till låten som spelar från stickan. Det har aldrig klickat fullt ut mellan oss. Och eftersom jag förstått att jag inte ser vad andra ser, så drar jag slutsatsen om att det handlar om texten. Kanske något mellan raderna? Eller ett budskap om man spelar låtarna baklänges i slowmotion? Vi ska träffas om en månad så jag känner pressen…
Så därför nördlyssnar jag. Med texten framför mig.
Och fattar inte ett dugg.
Det säger jag såklart till en av Winnerbäcks absolut största (nörd)fan. Han ser ut som om han ska dö, och jag undrar om jag under påverkan av diskussionens hetta råkat säga något om att jag ska mörda hans barn.
Men jag fattar fortfarande inte ett dugg.
Är det gryning? ”när mörkrets sista trummor dånar ut”
Är det skymning? ”när kvällens första frusna stjärnor vaknar”
Och ljuger han för sin skull? ”du visste nog att jag hade mina skäl”
Eller för någon annans? ” jag skänker dig den sista lögn jag har”
Nu får ni språkatleter där ute hitta nåt jag kan säga om den här låten så att jag inte avslöjar att jag har noll koll.
Winnerbäck for dummies!
när natten är här ska jag lämna allt tillbaks
vinet & skulden jag har
du visste nog att jag hade mina skäl
ett sätt att ge, ett sätt att ta
när mörkrets sista trummor dånar ut
överger & lämnar mig kvar
jag blundar i en frusen tyst minut
ett mycket sällsynt exemplar
ljus - stanna kvar
kom & var min vän
ljusna mig igen, igen, igen
du sätter all din tilltro till en dröm
till sångerna som tar ens liv till slut
din skönhet inspirerar till en lögn
när mörkrets sista trummor dånar ut
& varför stod du annars här?
du kunde valt den andra vägen
du läser mig kapitel för kapitel
jag är mindre stolt nu, mer förlägen
ljus - stanna ...
kom & var min vän för en sekund
när kvällens första frusna stjärnor vaknar
bli mitt sista halmstrå för en stund
vi som har allt, vi som saknar
jag skänker dig den sista lögn jag har
jag offrar & betalar vad som krävs
när natten är här ska jag lämna allt tillbaks
resterna jag frossat i förgäves
Ps. Jag böjer mig ödmjukt för raden "ljusna mig igen". Den är läskigt bra. Ds.
