Farväl alla kramar fyllda av kärlek. Små ord. Och klingande skratt.
Jag har ett dåligt samvete som gäst över nyår. Det dåliga samvetet kommer att bo hos mig så länge som Hon med gott samvete äter sallad till lunch och grönsakssoppa till middag. När hon inte ser så gömmer jag halvfabrikaten längst in i frysen. ”Nej, jag har ingen som helst aning om hur den skräpmaten hamnade i min kyl!”
På nyårsafton slår sig det dåliga samvetet ner vid dukat bord. Då kommer även Hon som äter rättvist behandlad mat. När hon inte tittar kommer jag att gömma klunken ramlösa långt ner i halsen. ”Nej, jag skulle heller aldrig handla på Lidl!”
Fröken söder tar plats i norr och ger de öppna ytorna mer liv. Skrattet studsar mot norrländska hjärtan - Och sydländska vindar tinar upp kinder som frosten bitit.
Häxan på berget hittar toner som kittlar öron och får munnar att le. Björken knäpper i takt med dropparna som faller från taket - Och iskristallerna spelar symfonier i hänförda händer.
Klöver sex svarar med kroppens språk. Låter händer och ögon föra talan, hitta uttryckssätt i ord som glömts bort - Och även tystnaden har ord.
Så kom samtalet jag bävat för, men rösten var mörk när jag trodde den skulle vara ljus. Orden sa ”jag är orolig för dig”, men jag hörde ”du gör mig illa”. Fast det var först efteråt som jag hörde vad som sagts. Med telefonen fortfarande i min hand rann färska tårar över gammal smärta.
Jag försökte stå stadigt när jag tog emot det jag förtjänat och jag försökte ducka när annat smågrus följde med i kastet.
Men stenarna var inte så hårda som jag räknat med.
Och framförallt så lämnade de bara ytliga sår.
I morgon är en annan dag!
Man kan också rysa av avsky på ledigheten. Jag gjorde det flera gånger idag. Tillexempel när vuxna karlar har öronsnäckan till telefonen i örat. Oavsett om de pratar eller inte. Och avsett om ingen någonsin ringer till dem. Bara ett stort plastigt blinkande smycke.
När snorungar knuffar andras barn i hoppborgar ryser jag också. Fast mest ryser jag när jag ser att det är föräldern som lär sitt barn hur man ska vara när man är snorunge. Trycket på barnets tröja säger ”Jag är inte döv, jag skiter bara i dig”. Bara en framtida ligist.
Myser gör jag när dottern säger ”ja, mamma” med kvittrande stämma när vi ska lämna himmelriket som marknadsförs som lekpalatset. Fast mest myser jag när dottern tar mig i handen och säger att det var den bästa dagen i hennes liv. Bara total värme i hjärtat.
Nu försöker jag övertala kroppen att den inte ska bli sjuk. Att svullnaden i halsen beror på singstar. Att värken i ryggslutet är gästsängens straff. Och att kroppens tyngd beror på julmaten.
Min bröllopstårta
Vi som har en kantstött familj skyndar oss att åka hemifrån när bjällerklang ringer i första klockan. Vi som drömmer om borttappade pusselbitar sitter med latten i handen och låter blicken förväntansfullt svepa runt tjocka vinterjackor och halsdukar letandes efter värme. Vi som söker närheten i en vuxen omfamning surfar på avlägsna vågor på dejtingsajterna.
Jag är inte ensam. Min desperata blick möter andras. Mina tunga ord hittar andra värkande hjärtan.
Jag somnar ensam,
och vaknar ensam.
Jag somnar ensam,
och vaknar ensam.
Jag somnar ensam,
och vaknar ensam.
Så länge jag kan minnas!
Jag sitter vid köksbordet och lyssnar till julens sista ljud. Klockan som inte visar tiden tickar högt, barnen drömmer prassliga julklappsdrömmar och familjen skrattar bakom spelkorten på bottenvåningen
En dag har passerat. En vanlig dag som fått betydligt mer omsorg än andra dagar. Frukosten har varit lite längre och fikat lite mer välsmakande. Fler smaker har samsats på middagsbordet än någonsin tidigare och glöggen har värmt leende hjärtan. Granen stod ståtlig, tyngd av skimmer och med paketen under sina vingar.
Sent somnade flickan med lockar som täckte kudden och med ögon som nyss gråtit. Dagen var för stor.
Kanske somnar mamman också. Ensam, bakom svidande ögon. Dagen var för tom.
