.konferensen och pilkastningen

Späckat schema. 16 föreläningar på åtta timmar tvingar fram val. Men hur hur gör man rätt val när inget låter bekant? Eller snarare, när ingen låter bekant? För det är ju största risken med föreläsningar - en person kan fullständigt krossa ett intressant ämne (och motsvarande såklart. En person kan imponera skiten ur dig).

• Hon som stoppade adaptern till mikrofonen i BH-bandet gjorde det. Föll platt. Jag uthärdade tio minuter innan jag flydde fältet. Jag hade aldrig överlevt de resterande 40. För det fanns ingen poäng, bara lösa trådar som inte satt fast i något. Ett imponerade konststycke i och för sig att lyckas med det. Ironisk nog så pratade hon om att inte förstå. Tror jag. Jag förstod inte riktigt.

• Hon som såg ut som elitidrottare imponerade desto mer. I hästsvans, kraftfulla rörelser och fotriktiga skor var hon en världsklassig kommunikatör som pratade om hur man blev en kommunikatör av världsklass. Världsklass!

• Hon (ja, det slumpade sig så att jag lyssnade mest till kvinnor) med mansrösten och det obefintliga kroppsspråket misslyckades dessvärre med att förmedla sin imponerande kompetens. Jag somnade. På riktigt. Inget av det hon pratade om fastnade. Tyvärr. Jag gillar kvinnor som kan.

• Han med alla titlarna lyckades, ofattbart nog, med konsttycket att inte lägga till en överlägsen min när han presenterade sig. Och han fick oss att skratta med magen. Vi älskade honom. Trots att hans snilleblixtar och slutsatser egentligen inte hade någon tyngd . Ingen forskning att luta de 10 budorden om att vara en ledare mot. Kontrasten med talaren innan kunde inte bli mer tydlig.

Sen var det några till. På plussidan. Slutet gott - allting gott. Så jag var nog rätt bra på att kasta pil ändå.

.trovärdighetsgungning

Det var först i morse som jag kom på att Johannes Brost nog inte var karaktären han spelade. Han var helt galet övertygande med sina ärvda pengar och överlägsna blickar. Jag köpte hela konceptet.

Herr Brost gör Bröllopsfotografen till en film man bara måste se.

Trovärdigheten var aaaaningens lägre när det gäller kostymval till huvudkaraktärerna. Vad var grejen med den bara axeln? Jag tror till och med hennes pyjamas blottade, inte båda, utan bara den ena späda axeln. Och hur kan man gå från hårdrockstrash till popsnöre över en natt? Trovärdigt? Knappast.

.smitningen

Han som sitter med alla hotellen och har flest sedlar att prassa med i det sociala spelet roar oss ofta vid fikabordet. Han anser väl att han kan bjussa lite extra på sig själv när har ligger så långt före. Ett steg tillbaka för honom märks knappt. Kan tänka mig att han var den ende som höll sig vaken under alla lektionerna ordning och uppförande. Han har typ svart bälte i social kompetens.

Idag berättade han om en smitning.

Det var väl nåt flashigt möte han skulle på för han hittade en parkering med bommar. Snällt drog han kortet. Och parkerade som man skulle. Det var först när han skulle åka som han fick en släng av djävul i sig och smet förbi bommarna vid utfarten. Han skrattade tydligen åt sin list i ungefär två mil innan hjärnan kopplades på.

Det var först ett par dygn senare kom han åt att dra kortet igen.

.törnrosas hundraåriga hand

Kände mig som en prinsessa när jag vaknade i morse. Som fagra Törnrosa efter 100 års sömn. Skillnaden var bara att tiden inte hade stått stilla i mitt fall. Det första jag såg var nämligen min hand som jag lyckades baxa fram från under min kropp. Den var vit och hade livets alla linjer på både handlov och i handflata.

Minst 100 år gammal var den.

Garanterat!

.ingen rumpa i vädret

När jag blundade såg jag ut som vilken cool actionhjälte som helst. Men man måste titta när man skuggboxas för annars kan det svartna för någon annans ögon.

Världens största spegel avslöjade att min stil mest såg ut som om jag försökte döda mygg. Eller baka en pizza. Och spegeln avslöjade också att mitt fäktande och kickande satte rumpan i gungning. Det var i och för sig bra, då hade jag ett hatat objekt att sikta mot.

Fast jag vill ha en rumpa som min umeåkompis har. En som man kan servera småkakor och kaffe från. Då säger hon utfall och då kan jag inte röra mig på en vecka efteråt.

Det är väl egentligen inte så mycket att orda om. Jag har den kropp jag förtjänar.

Utfall ikväll alltså!

.bruddjävlar!

Jag har en vän som inte accepterar att det är som det är. Hon tar striden. Och ord är hennes vapen. Innan ikväll trodde jag att det var allt. Men sen mötte jag henne i en svettig Body Combat och nu är jag övertygad om att hon även har andra vapen också, om orden inte skulle räcka till. Bruddjävel

Whaam!

Vi var många bruddjävlar som slog till ikväll.

Zzzwap!!

.forever singel?

Bara för att jag uttalar orden behöver det inte betyda att det blir så. Men jag är inte rädd för vad orden betyder längre. Jag vet att jag skulle överleva. Och jag vet att jag till och med skulle få ett bra liv. Trots att jag inte har kartan (eller kanske på grund av att jag inte har kartan).

Så ni behöver inte vara oroliga.

Jag har inte gett upp.

Bara accepterat.

.sten -> grus -> sand

Det är svårt att somna när kudden är en sten.

Och inte är man särskilt utvilad när man vaknar med kinden mot en grushög.

Man vill helst kvar och vänta på att kudden ska bli till sand.

.bus eller godis?

Dörrklockan ringer i mina öron när jag närmar mig dörren.

-bus eller godis?

Åtta barn i lika många storlekar och längder står utanför.

-tyvärr, jag har inget godis hemma.

Den äldsta flickan skjuter uppfodrande fram sin påse som inte ser ut att ha någon botten.

-det går lika bra med en slant.

Fast någon slant vill jag inte ge. Jag uppmanar inte tiggeri. Fast det säger jag såklart inte. Ge mig en vacker teckning, eller en rolig sång. Vad som helst. Att stå utanför dörren, utan att ens vara utklädd känns bara som rent och skärt tiggeri.

-då väljer jag bus.

För jag vet ju att de inte ansträngt sig tillräckligt för att ha ett bus förberett.

.en helt vanlig lördagkväll i en småstad i norrland.

Kvällen började i sällskap av en korp. Men snart flög korpen iväg och lämnade mig ensam i mörker och tystnad. Jag tände i kaminen för att de knastrande vedträna och värmen skulle hålla mig sällskap. Länge låg jag där och lyssnade till vad tystnaden berättade. När hettan jagade ut mig på bryggan så var det bara ena foten som fick svalka. Resten av kroppen kämpade emot vattnets kyla men njöt desto mer av vindens svalka.

Sen skulle stillhet bli skräck.

Omsorgsfulla förberedelser senare satt jag på en buss mot parken. Det var fortfarande mörkt runt mig, men denna gång på ett långt mer skrämmande sätt. Hur långt ner under sätet jag än kröp så kunde jag inte undgå berusade, medelålders mäns skryt om hur de erövrat pumor, jag kunde inte stänga ute allsången från de bakre raderna i bussen, jag kunde inte blunda för stolpiga raggningsförsök från sätet intill.

Sen skulle skräck bli värme.

Jag andades ut när jag möttes av musik som ger benen liv. Och fångade blickar jag kände igen. Och lärde mig nya sätt att flytta fötterna. Och jag omfamnades av kropp jag ville lära känna men såg, när jag tog ett steg tillbaka, att de redan tycktes veta allt om varandra. Tydligen så pratar kroppar i tystanden ett språk som inte hjärnor förstår.

Sen skulle värme bli stillhet.