.olyckliga känslor

Konturerna av din kropp fyller mig. Men jag hindrar impulsen att krypa in nära dig och döljer smärtan bakom en hurtig stämma.

Du lyfter inte blicken. Låter besticken överrösta dina tankar.

På darriga ben slår jag mig ner utom synhåll. Men känslan av dig kan jag inte gömma. Orden strömmar ur mig och handskas väl av en varsam vän.

När du går söker jag din blick, men får den ej. Du gömmer din smärta bakom tunga ögonlock.


Jag ropar i tystnad:

-jag saknar oss!



Min blick mot din rygg faller tungt till marken när du lämnar mig.


Tårar fuktar händer som inte fick röra.

.miljösmarta julklappar

Hittade de bästa julklappstipsen hos Naturskyddsföreningen.

En grön jul!

.högt över kusten

Jag har motionerat min höjdrädsla. Den fanns inte där innan E, men mamman i mig har tagit fullständig kontroll över vildhjärnan i mig. Inte som en förstående mamma, utan som en väldigt sträng jäkel. En sån man knappt vågade säga "hej" till när man var liten. (Men kompisen hade ju så nya leksaker hela tiden, och hade man otur så stod mamman i hallen) Bajsnödigt bredbenta klev vi ut på plattformen som blänkte av is. Vimmelkantiga klamrade vi oss fast vid smala räcken. Ingen av oss ville vimmla över kanten. (Eller så ville alla det, kasta sig ut som en skrikande örn och låta vindarna bära kroppen) 180 tankar på vägen upp i en hiss och säkert 18000 på vägen ner om vimmlet skulle ramla. Men ingen ramlade. Såklart.

37 meter berg håller i vajrarna. Det känns tryggt. Bergsäkert liksom.
Notera spiran allra, allra längst upp.

Så här ser spiran ut på nära håll.
När bron byggdes så brann det här. Då dog alla. Men när de fyra som var längst upp överlevde, ja, då slutade de andra också att vara döda. Han som körde kranen som lyfte ner de fyra strandsatta, skickade in korgen i eldhavet och räknade till tio. När han tog ut den igen hade han fått napp. Fyra små sotiga pojkar.



När man (män?) sköter underhållet så måste man (män?) gå på kablarna. Är det inte lite halt frågar jag? Det är det tydligen inte. Det sitter halkskydd klistrat på kabeln. Jamendåså, svarar jag.

.återvändsgränderna

Nyfiket studerar jag skylten som hänger på sniskan. Spiken som håller den fast är nött av hårda, salta vindar. Men budskapet lockar. Väskan på min rygg besvärar mig inte när jag målmedvetet sätter ena foten framför den andra längs stigen. Ja, jag är förväntansfull. Det doftar gott och jag låter intrycken fylla mina lungor.

Kanske visslar jag,

men hursomhelst slutar jag när stigen plötsligt tar slut.

Tillbaka vid korsningen väljer jag en ny väg, den som lånar ut en lackande röd cykel med en liten korg fram, som rymmer en ryggsäck. Vinden ruskar om mitt hår och virvlade känslor leker i min mage. Träden böjer förvånat sina grenar när de ser mig passera.

Kanske sjunger jag,

men hursomhelst slutar jag lika plötsligt som vägen tar slut.


Det är med stor möda besvikelsen bär mig tillbaka till vägskälet och för varje nytt steg jag tar så tappar hoppet ett argument.


Nu sitter jag där vid vägskälet på en stubbe, och väntar på att argumentationen i min kropp ska tystna.




Kanske gråter jag!

.jag känner minsann igen en risk när jag ser den!

På besök är 20 män med krypande hårfäste och nötta skjortor. Män som skummar förbi texten under rubriken ”vegetariskt”. Män som har höga skratt och ryggdunkar.

Vi ska lära dem se riskerna på arbetsplatsen. När jag serverar kaffet från en pumptermos som läcker så ser jag djupa ärr i pannor, dagsfärska sår över tummarna och ryggar som böjer sig för ryggskott.

När jag spiller kokande kaffe på en utsträckt hand ligger den orörligt kvar. Ingen fara säger han, jag jobbar på smältverk. Det där var bara roligt!


Hitta risker?

Hm!




Jag tror föreläsaren har fått något att bita i.

.skånska toner

Fröken söder glömde kvar sin skånska i mina öron igår kväll.


Det blir lätt så,

det sista intrycket på kvällen tar man med sig till dagen efter.



Jag hade tur,

att jag inte pratade med Tarja Halonen, för då hade min värld inte varit begriplig idag.

.ett simtag till och jag är framme

På kvällen fantiserar jag om att stiga upp i tid och GÅ till jobbet. Det är ändå inte mer än en kvarts prommenad. På morgonen förhandlar jag med mig själv och trycker på snooze och somnar om till tankarna om en varm bil.

Nu på morgonen fantiserade jag om att parkera bilen i fikarummet. Snöslasket nådde upp till knäna. Inte ska man behöva vistas ute en sådan här dag?

.anhämtning blir till andnöd

Sträcker på mig och känner stelheten i axlarna när jag lutar huvudet åt sida. Kroppen besäller mikropaus. Ögonen behöver andra intryck än kursbladet framför mig, så fingrarna letar bland nyheter och skvaller.

Rubrik: 14 ormar i sovrummet!

Förnuftet skriker: "inte titta Comvidare, inte titta!"

Nyfikenheter skriker ännu högre, så jag tittar.

Tack så vääääldigt mycket lilla fröken Nyfiken. Nu kan inte resten av kroppen sova på flera dagar!

Och till råga på allt så hittar jag denna bild på Google. Så nu får jag bajsa stående!

.män som är lite sådär

Är det mina tolkningar eller har män svårt att lämna den trygga bubblan som en relation utgör?

När jag börjar skrapa på ytan så upptäcker jag flera relationer som inte bygger på mer än kompisskap och smarta logistiska lösningar. Känslorna har för länge sedan lämnat mannen. Han stannar kvar som en trofast hund, trots mental trötthet. Orden ”jag har aldrig känt så här för någon” tappar all gnista när han inte vågar följa de nya vägarna, utan väljer de gamla upptrampade, trygga stigarna. Vad är det som gör att han inte vill ha allt, eller tycker sig inte förtjäna det? Finns det en offerkofta i storlek XL?

Är uppoffringen ett billigt pris att betala för illusionen om ett lyckligt liv?

Och han som lever i en relation så dålig att han måste straffa ut sig med en otrohetsaffär. Lämna ansvaret till kvinnan att kassera relationen, fatta de tunga besluten. Fegt, men ack så vanligt. Och lika fegt är det att byta en relation mot en annan. Jag kan aldrig tänka mig att känslor för en person slutar i samma ögonblick som känslor för en annan person tar vid.

Är det inte bedrägeri att spegla känslor man inte har?

Men undantagen värmer. Män som vågar prioritera sin egen lycka, vare sig det betyder att lämna relationen eller ta ansvar för att den ska bli bra.

Är det inte värt att böka och stöka lite för att man ska få vara lycklig genom hela kroppen?



Vad är er erfarenhet?


Ps. Jag upptäckte att jag kunde byta ut ”han” mot ”jag” och vips passade beskrivningen ganska bra in på mig själv. Eller i alla fall som jag var förut. *skrapar med foten i golvet* Ds.

.bildbevis

På allmän (host, host) begäran kommer härmed en liten glimt från helgens begivenheter. Glömde jag bort att nämna att det var femrätters? Eller att brasan var tänd? Så taktlöst av mig, men nu vet ni!

I öppningen skymtar man soffan som jag passar så bra i. Och strax utanför bilden finns stigarna som leder ner till vinkällaren och till köket där espressomaskinen står och suckar efter mig.

Dra nu inga slutsatser om storleken på min pung när ni ser hur små mina fötter är. Och om bilderna uppfattas som suddiga är det ni som är fulla, inte jag!