.när kroppen vill slåss och sparkas

Ibland är man bara så arg att det kokar och bubblar. Det sipprar ut ånga genom öronen. Hur ska man bli av med övertycket? Ventilen är nära bristningsgränsen.

Nån gång när jag var liten fick jag lära mig att man inte slåss och sparkas.

Ikväll var det Es tur.

Men ibland vore det rätt skönt om man faktiskt fick sparka foten genom väggen. Det var vi rörande överens om.

.bortglömd?

Jaha, då var man på gamla jobbet och kramade och lyckönskade. Inte lätt att står i skymundan när man varit mer än lovligt engagerad 75% av deras studietid. Men nu är man en föredetting. Uppenbarligen.

Om jag ska erkänna att jag är bitter så skulle jag säga att jag var besviken att jag först och främst fick bjuda in mig själv på evenemangen. Sen att jag inte fick vara med och dela ut betygen, stör mig också. Och att jag inte ens blev medbjuden på nån av studenternas aktiviteter får mig att morra ilsket. Jag menar, till och med personer som bara jobbat i ett halvår blev medbjudna.

En oönskad föredetting, det är vad man är.

Tur att det fanns ett antal studenter (och personal) som tyckte om mig. Tycker man om mig så gör man tydligen det med besked! Puss på er!

.effekten avtar och känslorna stiger

Det är klart att det märks när man plötsligt slutar äta en medicin som man krampaktigt knaprat varje morgon i snart ett år nu. Frågade min läkare för ett halvår sedan hur länge jag skulle behöva medicineras. Svaret förbryllade mig. Hon sa nämligen att när jag inte längre kom ihåg att ta tabletten varje morgon så hade jag inget behov längre.

Och precis så gick det till. En morgon glömde jag helt enkelt bort. Och ett par dagar senare hände samma sak. Och oron uteblev. Jag mådde ändå bra.

Jag har vetat att mina känslor bedövats på grund av medicinen. Det har liksom varit tanken. Att mina tankar ska få vila. Nu när allt kommer tillbaka är det rent av komiskt. Jag har bubblat hela dagen och har fantiserat om sex ungefär 100 gånger.

Så nu är mitt problem inte att jag är deppig, utan att jag är kåt!

Te? Nån!

Uppdaterat: Det gick över. Det finns inget som dämpar humöret så bra som lite motgång.

En stark grogg? Nån!

.nytt längdrekord

Det är väl bara en tidsfråga innan Klüft slår det gamla längdrekordet på 6.99.

.mamma, du är dum!

Att vara osams med E när vi är hemma har jag inga problem med. Båda två har rätt starka viljor så det är oundvikligt.

Men att lämna E på förskolan när hon vägrar titta på mig krossar mitt hjärta.

....och argare kommer hon att bli när hon upptäcker att jag glömde hennes fikaväska hemma.

Jag skulle behöva ett par vilda hästar idag som höll mig från att åka ut till förskolan igen.

Jag skulle önska att det regnade på kontoret idag så att ingen såg att jag grät.

.hört på nyheterna

"I skogarna i norra Härjebranden...öh...Härjedalen, brinner det fortfarande"

.kvällsstatus

Bra sak: balkongen är numera väldigt läcker. Kom på att man kan klippa i ett duschdraperi och dölja ett fult räcke. Nya möblerna är som gjutna.

Dålig sak: E vägrar att somna. Nu har vi passerat läggdags med 1 timme och förtio minuter. Gah. Tomorrow, tomorrow.....

Bra sak: Löfte om besök gör att det blir städat.

Dålig sak: E sover fortfarande inte.

.ändrade vanor

Vissa saker pratar jag helst med vissa personer om. Men om vissa inte längre finns tillgängliga så får man antingen vara tyst eller acceptera att vissa andra inte svarar som vissa brukade göra.

Känns visset helt enkelt.

.en underbar dag

Visst har vi haft en underbar dag idag E? Kvittrar den ömma modern.

Nej, muttrar dottern tillbaka.

På schemat idag: ponnyridning, glass, 3*karuseller, varmkorv och festis, bada med kompisar i pool, glass, korv och makaroner, mer bad, duschparty, jordgubbar, bolibompa, lek.

Höga krav på underhållningen minsann! Ömma mödrar måste tydligen slå mer knut på sig själva.

.andras hemtrevnad är min olycka

Det gör ont att gå husesyn. Mina ögon har ett filter som med millimeterprecision registrarat allt som jag inte har. Och för varje ny detalj så drabbas min hjärta av avund.

Så var det igår med. Jag såg ett perfekt hem. Mina utrop om hur fantastiskt allting var, blev mer och mer ihåliga. Tillslut satte jag mig på trappan och kände efter. Varför är det så jobbigt att se andras hemtrevnad? Hur känner man äkta glädje för andras skull?

Ps. Det ska inte vara en tävling. Om jag fick bestämma så skulle jag vilja känna glädjen nu och inte först när jag själv har ett hem som ser perfekt ut. Ds.