.den andra kilometern

Man kan lätt får för sig att det är de sista kilometrarna som kräver den största viljestyrkan. Men så lätt ordnat är inte livet. Hur kunde ni få för er det? Nej, mina damer och herrar, det är kilometer nummer två som får fötterna att vända på sig för att gå hemåt igen, ögonen att lämna huvudet och stirra nedlåtande på den dumskalle som plågar sig själv helt frivilligt och tankarna att lägga sig i soffan.

Jag har ingen logisk förklaring till detta fenomen. För så fort tjurskallen har dragit hela lasset till kilometermarkering nummer tre, så galopperar kroppen genast betydligt lättare. Faktum är att jag skulle kunna springa hur långt som helst bara jag slapp den andra kilometern.

Förklaring emottages tacksamt.

Här kan man tydligt se att denna man är på den berömda andra kilometern.

.ni behöver en ny hemsida

Ja, det var så mailet började. Någon som drev ett litet företag tyckte att vår hemsida behövde en uppfräschning under 2010. Jag skrattade rakt ut. Vi la upp vår nya hemsida för en månad sedan. Jag har inte ens hunnit skrapa bort den skyddande plasten.

Så det sa jag.

Då kontrade han med att han tittat på vår GAMLA hemsida och inte noterat att vi bytt.

Om man missat den informationen är man blind. Det finns inte mycket mer information på den sidan än just det. Så mest troligt har man inte besvärat sig med att titta.

Så det sa jag.

Då blev han sur, för han kunde ju inte be om ursäkt för att han hade gjort en dundertabbe.

.cykelhjälmsvuxen

Har du hjälm, frågar hon som borde känna mig bättre?

Den dagen jag inte har det kommer jag att råka svälja en geting och hosta så att kontrollen över styret försvinner ner i ett dike där en katt väljer att vässa klorna i mitt ansikte som aldrig mer kommer att kunna lagas på grund av farligt virus i såren som sätter sjukhuset i panik och mig i karantän där jag tappar min framtid för att någon blandat ihop min legitimation med någon annans så alla tror att jag är död.

Ja, jag har hjälm, svarar jag kort.

.städpatrullen utan städvagn

Med ett dammsugarmunnstycke som knappt täcker hålet känns det lite gruvsamt att jobba sig igenom 83 kvartat. Och inte känner jag mig särskilt mycket mer motiverad efter två rader choklad. Kanske det behövs en rad till....

.soltorka

Kusinen frestar med grill-jag-menar-sololja. Kluck, kluck, kluck fyller jag näven med kärring-jag-menar-sommardoft. Och när mina ben girigt suger upp vätskan, likt en tonåring på festival, så tystnar hennes förtvivlade rop. Oj, fan rinner det ur hennes mun.

Visa mig ett ben som är mer torrt än mitt!

Era torrbollar!!!

.bävergnag som tävlingsgren

Konstiga saker pågår i mellannorrland. Bergsmassiv reser sig sakta ut havet, det glufsas surströmming och stora släktkamper avgörs med bävergnag.

Mitt lag dominerade i grenen kast med bävergnag. Hemligheten var att hitta en pjäs som vägde bra i handen och från timmer som fällts förra säsongen.

.midsommargott och gått-åt-helvete

När man inte har egen stuga får man utnyttja andras, tänker jag och svänger in till min mosters stuga för femtioelfte gången i rad. Det mest anmärkningsvärda är kylskåpet utan botten. Definitivt värt en omväg för att besöka denna sevärdighet. Ur detta skåp fiskar cirkusartisten upp den enda läckra anrättningen efter den andra. Det spelar ingen roll hur många stolar vi skjuter in runt bordet, tåget med vagnar fyllda till bredden av grillade ostbitar, färgglada röror och doftande grytor tar aldrig slut.

Festligheterna rymde bara ett nederlag. Nämligen min missbedömning av vägs sträckning. Tunga löpsteg tog mig längs den asfalterade vägen, in på grusvägen som efter några kilometer fick en grässträng i mitten. Vidare till kostig som slingrade sig i dalgången för att slutligen nå sin "dead end". Havet.

Havet!

Jag var inte på humör att krångla mig den djävulusiskt långa vägen tillbaka så jag tog sjövägen. Eller snarare strandpromenaden. Och vad som i huvudet lät som en bra idé hos undertecknad, visade sig, i vanlig ordning, vara rena katastrofen. Uppskattningsvis tretusen oändligt dryga metrar över hala klippor, genom taggiga buskar och med ben tunga som vindpinade timmerstockar innan jag landade i storstugan igen. En timme och fyrtiofem minuter efter avresa.

Fram åkte kartan och skratten. Jag var mer än lovligt galen. Och dessutom fanns det en väg, ca 200 meter längre in i skogen. En utan mossa som glider undan och fäller 34-årig kvinna raklång.

.lillördan och tristessen

Ja, här sitter jag och sitter. På jobbet. Jamenvafasenskamangöradå?!?!? Kom inte och säg att jag inte försökt. Tre personer har tillfrågats, och lika många har vänligen, men bestämt, avtackat sig allt umgänge med mig ikväll.

Era tråkiga jävlar! Jag vill gå på lokal, dricka vin och lukta på snygga män som passerar.

Så istället sitter jag alltså här, i ett öde kontorslandskap, blänger på vattenglaset och luktar på mina egna fisar.

.avslöjad?!

-Men vad jobbar du egentligen med på dagarna?

Frågan är formulerad som en klassisk fråga, men istället för att betona sista stavelsen på klassiskt frågemaner så är hela meningen som ett enda stort utropstecken.

Och ja, jag måste erkänna att jag själv ryggade till när jag såg "Anal..."

.bonuspåsen

Häromdagen när jag la en förmögenhet på burkar och flaskor med franska omöjliga etiketter så passade jag även på göra badrumsskåpet värdigt detta internationella sällskap. Radade upp dyrgriparna intill varandra så att hela familjen skulle möta mig, ansikte mot ansikte, när jag öppnade dörren.

Dagskassan slog nog rekord den dagen för expediten vräkte ner gratisprodukter i påsen för att jag inte skulle märka att kontokortet brann av överbelastning. Kroppslotioner, doftprover och nåt jag inte upptäckte förrän nu. En av gästerna hade smugglat med sin tvillingsyster. De var näst intill identiska, men med ett viktigt undantag. Ena systern var smyckad med en etikett som jag faktiskt kunde läsa. Den löd: Varuprov, ej till försäljning.

Bäst att bära tillbaka henne.

.hundens bästa vän

Den stora schäferhannen fäste blicken vid min vårbjörksblonda flicka. Han mindes henne. Visste hur mjukt hon klappade, hur förföriskt klar röst hon hade och framförallt - hur länge hon kunde kasta en boll. Han travade i förväg för att visa var leken skulle hållas, men han stannade med jämna mellanrum för att försäkra sig att hon följde med.

Själv sprang hon skrattande bakom och skickade uppmuntrande kommentarer till jycken varje gång han sökte hennes uppmärksamhet. De hade inte ögon för någon annan.

Med sin lövtunna stämma viskade hon kommandon som uppfattades och verkställdes i ett ögonblick. Hela paketet av muskler darrade av förväntan när hon plockade upp bollen för att kasta. Och inte ens 100 korta kast in bland buskar och snår gjorde honom besviken. Han hade hittat världens bästa lekkompis.

Och med en hårman som fladdrade i vinden, strålade min dotter av uppmärksamheten.

.kungligt värre

Jo, vi försökte också hänga med i firandet igår. Bänkade oss framför TVn när det fortfarande bara pratades om hur det skulle bli. Vi torkade tårar, klappade händerna i förtjusning åt vackra klänningar och glittrande diadem och försökte att inte blanda ihop kungligheterna mer än de själva lyckats göra. Allt hänger ihop, som kommentatorerna upprepade så fort de kom åt.

Hela dagen försvann. Och nästen hela kvällen också. Men vid förrätten var vi tvungna att erkänna oss besegrade. Inte en minut till med rysch, pysch och kindpussar. Huvudet skrek av nåd. Så av åkte mysbyxor och huvtröjor. Pizzaresterna bars ut i köket. Och kroppen somnade av utmattning redan innan ögonen hunnit stängas.

Kungligt värre!

I var mans hem?

.kramar - mumsfillibabba

Tänk er en kram! En sån där sak som slingrar sig flera varv runt kroppen och lämnar avtryck som dröjer sig kvar långt efter att omfamningen släppt. En som flyttar omtanke, kärlek och värme mellan två kroppar.

Man bara måste älska kramar!

Mer kramar till folket!

.min superkropp

När jag klagar på min kropp är det för att jag har fått en släng av hemmablindhet. Det finns inget att klaga över egentligen - jag har en superkropp.

Jag behöver bara ge mig själv en spark i baken så börjar baken genast lyfta sig några centimeter. Vill jag bli starkare så behöver jag bara ta i. Och önskar jag bättre flås så springer jag lite längre nästa gång.

Nu kastar jag särskilt många beundrande blickar på det där partiet på kroppen där medaljongen ska ligga och vila. Om jag hade någon. Och om jag hade någon så skulle den ligga väldigt snyggt just där.

I går kväll tog jag min superkropp och mitt superego på dans.

Mest fick jag stå i ett hörn

och klappa mitt självförtroende på kinden

så att det inte skulle krypa tillbaka under den sten där jag senast hittade det.

Såja, såja superkroppen!

.tärningen är kastad - klotet är rullat!

Nu är det klippt för pensionärerna i huskropparna runt min innergård. Boulebana ska anläggas inom kort. Jag kommer att knäcka deras knastertorra benpipor. Skratta högt i hörapparaterna. Och äta upp alla småkakorna själv.

The game is on!

Vinnarskallen har lurat in mig i startfållan och jag står frustande och väntar på startskottet.

.bilhandlarinnan

Min bil har tagit kontrollen över min andning. Ögonblicket jag vrider nyckeln tystnar jag. Och ungefär varannan gång så svarar bilen med samma kompakta tystnad. Då krävs det minst tre vänligt uppmuntrande ord för att startmotorn ska brumma förföriskt vackert igen.

Fast riktigt så nära gränsen till katastrof vill jag inte vara.

Jag behöver en ny bil.

Och ju mer jag tänker på det, desto viktigare är det att bilhandlaren är en kvinna. En bilhandlarinna.

Ska man förändra världen så kan man väl lika gärna börja under huven på en bil!

.min gravida hustru

Idag åkte vi ner till Ikea, jag och min gravida fru. Eller, hon är inte min fru, och förmodligen inte särskilt typisk som hustru heller.

Men om det vore så att vi var gifta så hade de stereotypa könsrollerna blivit totalt utmobbade. De hade inte känt sig hemma någonstans. Förmodligen hade de knackat på hos grannen och frågat om det kunde få leka mamma-pappa-barn med dem istället.

Jag slängde en byrå över axeln efter en vända in i en affär. Och hängde ett par klackskor i fingret efter en annan.

Min fru - jagmenarvän - pressade turbon i bilen påvägen ner samtidigt som hon pratade med gulliga rösten till barnet i magen.

Faktum är att när jag tittade mig omkring så var vi nog det mest harmoniska och normala paret på hela området. Trots att vi har helt onormala och knasiga.

.8 848 meter över havet

Det sas så mycket otäcka saker på lunchen. Jag försökte värja mig, men hon bara pratade på. Såg inte hur illa jag grimaserade. Noterade inte hur ansiktet bleknade och försvann in i bakgrunden.

Sju timmar senare drog jag ner kepsen över ögonen och tvingade igång benen. Skavsåret på högra foten värkte upp längs benet och vinden försökte blåsa mig ut i havet.

På något sätt satt höfkulorna kvar hela vägen till mördarbacken.

MÖRDARBACKEN.

Omtalad i hela bygden för sin brutalitet.

Hatad.

Fruktad.

Men hej, vad det gick. Första delmålet noterade jag inte förrän jag passerat. Tramp-tramp-tramp. Andra milstolpen försvann lika snabbt. Galopp-galopp-galopp. Tredje markeringen kom oväntat fort. Ett "M" för möte. Fast mötte jag någon så fanns det ingen chans i världen att jag skulle hinna sett det, så snabb var jag.

Lyfter blicken och anar ett annat "M" uppe på krönet där luften är så tunn att allt blir blått. Jag har 8 848 meter bergsklättring kvar innan jag passerat delmål nummer tre. Stånk-stön-pust. Det svindlar för ögonen och jag får svårt att andas. Möjligen närmar jag mig målet, men det kan inte avgöras med blotta ögat. Host-frust-fnys.

Ramlar äntligen över toppen och rinner ner i målfållan av blotta förskräckelsen och med en kilometertid som var snäppet bättre än utmanarens.

Jag har en vinnarskalle ute till försäljning.

Till lägstbjudande!

.gasballongen mitt på kroppen

Nåt fick jag i mig. Något mystiskt som slank ner genom strupen och in i maggömman, och när det väl hade lagt sig till rätta - börja öka i storlek. Svälla. Krångla. Spränga.

Jag sträcker mig som jätten i sagan efter kniven, men tvekar.

Släpper ut lite där bak och gardinerna faller ner från sina hängen.

Öppnar munnen och ur strupen kommer ett ljud som får grannarna att börjar banka i väggen.

Överväger kniven igen.

.man ska inte agna med kjol

Jag har alltid agnat med massor av fladdrigt tyg för att få napp. Men vilken färg jag än väljer så nappar bara gammgäddorna och de som saknar intressanta rörelsemönster. I fredags fick jag klart för mig att de fiskar jag vill fånga bara hugger på stretchbyxor och tröjor som kan andas.

Så nästa fisketur tänker jag klä mig som en riktig fiskare.

.årets mest krystade slogan

Passerade det sovande samhället Nordmaling på min resa kors och tvärs i helgen. Och med händerna på ratten så måste ögonen vara vidöppna för att ta emot all information som svindlar förbi utanför fönstret.

Ibland vill man dock köra i diket för att slippa se.

"Vi vet vad vi är"

"Anti jante kommunen"

Jag är rätt nyfiken på vad de tror att de är.

Google berättar att de tidigare hade "centrum mellan städerna", men att byamötet inte tyckte det var "nå vidare" (däremot så tyckte de att det fanns gott om svampar och kantareller, så det är ju bra).

Andas inte ut än, kära läsare. De har haft flera krystade slogans i den där kommunen. När jag växte upp i trakterna så hade Nordmaling "ett speciellt klimat". Minns att en palm fanns med i marknadsföringen.

Här hittar ni förresten andra anledningar att köra av vägen.

.sjönöd

Tillslut blev jag stilla igen. Men det var först när blicken vilade på hypnotiserande lågor och fötterna noggrant begravts under luggad pläd.

Men resan dit var lång. Den första båten skulle stanna där vågorna bråkade som mest och bränslefiltret skulle vägra att samarbeta. Sen skulle fiskargubbe, med ansikte fårigt som en nyplöjd åker, dyka upp och med ett rep sakta bogsera oss tillbaka till bryggan.

Sen skulle flytvästar grävas fram, kapell monteras ner i regnet och kvinnorna skulle stuvas in i fören på en annan båt.

Denna gång kom vi ända fram till avstängd brygga och den restaurang, som inte riktigt skakat av sig vinterpälsen än, där vi skulle beställa värmande drycker. Innan vi vände åter skulle jag betala stockholmspriser för norrlandsdrycker, önska att jag för ett ögonblick kunde göra en tidsresa till tiden då Kempes miniatyrsamhälle sjöd av liv och inte låta mig skrämmas av vaktmästaren som fortfarande gick i korridorerna i den gamla herrgården.

Jag skulle också tacka nej till uppdukade anrättningar av lax innan jag lade huvudet på armstödet i soffan framför den rogivande brasan.

.doggybag

Morgondagens lunchlåda är fixad. God mat får inte förfaras, så jag ropade efter en låda att stoppa resterna i när magen började pressa lungorna upp mot revbenknivarna. Förmodligen var jag väldigt pinsam när jag öste ner pasta med räkor i en plastbytta så att det stänkte hummersås över hela bordet.

Men eftersom jag inte tittade upp så kom jag mig inte för att rodna.

.husesyn och flyttkartonger märkta drömmar

Det konstateras att hus tittar man på med en tanke i bakhuvudet. En bomullslätt fråga om framtid. Är det här ett hus som rymmer min morgondag?

Hela dagen har jag kånkat flyttkartonger in till små stugor på bergknallar, stora vräkiga kåkar med stränder som räcker hela vägen ner till stranden och timrade idyller med flera hundra år gamla minnen.

Och nu sitter jag på loftet i en annan dröm, sneglar ut över viken och väntar på att abborren ska stekas.

.i Kramlösa vill jag bo

Jag skyndar mig mot bilen för att slippa krama henne. Jag är ingen kramig typ. Verkligen inte. Finns det en öppning att fly så tar jag den. Låtsas inte om den förväntan om kroppskontakt som ligger i luften. Gräver i min handväska så att ingen ska tro att mina armar gömmer ett kramvilligt bröst.

En kram är ett avslut för mig. Ett "ta hand om dig, vi ses om två år igen".

Eller ett förspel.

Lyckligtvis stod jag på garageuppfarten i Kramlösa för där bor inga översvallande känsloyttringar. Hennes fötter pekade redan åt ett annat håll när jag började skramla med nycklarna.

Fast.

Det går såklart inte att nobba en tom famn och ögon som ber. För andras skull kramar jag gärna hårt och länge. Jag har tröstkramar som slingrar sig flera varv runt tårfyllda kroppar, kompiskramar med ryggdunk och björnkramar som nyper skratt ur små barn.

Men jag kramar sällan för min egen skull.

Sällan.

.smaken är som baken

Jag får mail med jämna mellanrum från man som för länge sedan passerat gränsen för intressant. Han refererar till mig som fröken. Och skriver "ni" istället för "du", fast inte särskilt konsekvent så jag blir bara förvirrad.

Så kom ett till svårtolkat meddelande. Flirtade han?

Det är inte min avsikt att bjuda er på någon dejt.

Nähä, tydligen inte. Men förvirringen kvarstår. Vilka fler pratar han om i svaret? Det enda jag kan tänka mig är mina skinkhalvor, för enligt andra vakna ögon så "råkade" hans blick nagla sig fast vid dem sist vi sågs.

.en galnings leende

Jag har ett leende som köpt in sig på ett förstahandskontrakt i mitt ansikte. Bästa läget. Mitt i nyllet sitter det där och visar upp hela möblemanget i Stockholmsvitt.

Jag ler ofta.

Ibland jämt.

Men så såg jag min motsvarighet. En kvinna med ett ansikte delat i två halvor. Som löskokt ägg i en kopp. Hon såg...efterbliven ut. Lyset var tänt, men ingen var hemma.

Jag slutade le.

Och tänkte på alla gånger jag avfyrat ett leende utan någon som helst substans bakom. Bara en tillrättalagd grimas i ansiktet. En fasad för folket.

.sommaren förälskar mig

När varma vindar smeker min hud lyfter jag blicken och förälskar mig. I fler människor än jag kan hålla räkningen på!

Blicken dricker girigt hettan från blottad hud. Händerna sträcker sig för att fånga solglimtarna i de ögon jag möter. Och ur lungorna växer porlande skratt som fastnar på kroppar jag krockar med.

När blev alla så vackra?

Hur kommer det sig att jag inte kan sluta titta på mannen jag inte bestämt mig för om jag tycker om eller inte?

Finns det en anledning att jag nästan kysste han som bara kom i min väg?

Varför låter jag mina händer borra sig in i ryggslut och fantasierna slingra sig ner över rumpor också?

Kanske på sin plats att utfärda en varning?

Varning,

sommaren förälskar mig!

.etthundratjugosju kronor för ett oops

Lätt hänt att glömma flytta pengar mellan burkarna. Men trevliga Handelsbanken har tålamod och skickar mig vänligen nog en påminnelse.

Du har väl inte glömt att du är skyldig oss en slant?

Såklart att jag inte gjort det, men var ni tvungna att krydda mitt "oops" med så många siffror?

På dryga veckan steg fakturan med 16%. Gulligt!

.den sötaste bebisen av alla

Blicken jag får från E, när jag dyker ner i en barnvagn och låter näsan fånga all den där söta värmen, är vass. Och ögonen blir ännu mörkare om jag råkar säga något om hur bedårande barnet är.

För E finns det nämligen bara en vacker bebis och det är lillasystern. Och hon ger sig inte förrän jag bedyrat att jag visst tycker att lilla M är den finaste gullungen som finns. Just nu alltså. För om jag skulle glömma bort att påpeka att E ändå var ännu sötare som liten, så får jag inga fler kramar den veckan.

.nåt slår volt, men jag tror inte det är hjärtat

Här har vi 40-årskris i sin renaste form. Rickard Olsson och hans 25-åriga kärlek. Och tomtebolyckan är total ska ni veta, åttaåringen och nya sambon fungerar utmärkt ihop för "De utbyter tjejerfarenheter med varandra".

Och jag bockar av ännu en man som verkar ha huvudet mellan benen. Barnflickan, vilken klassiker!

Bilden hittade jag på expressen.se. Visst är de söta ihop, Rickard och hans tonårsdott...jag menar barnflick....jag menar kärlek?

.morgonmonstret

Jag är fullständigt vidrig på morgonen. Det pratas om att förbjuda mördarhundarna, men i så fall tycker jag att man ska slänga in mig i raslistan för de otillåtna sorterna också.

Nästa gång E har sova-över-kompis är det nog bäst att jag upplyser föräldrarna om den överhängande risken att jag biter huvudet av barnet.

Kommer man för nära eller för tidigt så låter det bara "glufs" och problemet...jagmenarbarnet är för alltid borta.

.nationaldagens sömnpiller

Kommunen bjuder in till fest. Vi ska fira flaggans dag. Programmet är så hett att det vattnas runt munnen på mig...

Programmet, i urval (eller....om jag ska vara ärlig...nästan allt är faktiskt med):

Kl 12.00-15.00 Guidad stadsvandring
Historia och nutid, byggnader ochmiljöer. Härnösands Guideförening ger er det allra bästa av Härnösand och dess omgivningar. Även du som är rullstolsburen kan följa med.

Kl 12.00-15.00 Härnösand 425 år - 2010
Historiska utställningar - kom och ta del av intressant information om vår historia och våra rötter.
Medverkande: Studiecirkel från IOGT/NTO, Härnösands Segelsällskap, Säbrå Hembygdsförening och Härnösands Släktforskare

15.00 Årets officiella nationaldagsfirande
Flagghissning, högtidstal, körsång, dans med mera. Naturligtvis finns vår eminenta Paradorkester på plats.
Medverkande: Kriminalvårdschef Roger Bostedt, Allmänna sången, KOSMOS - NBV med flera.

Well, det är inte särskilt troligt att jag kommer att nöta på några skor för att ta mig ner på stan. Inte troligt alls. Jag blir mer sugen på att vika grannens tantrosor än att tvinga i mig det där sömnpillret.

.nån fler som vill strypa tandfén?

Jag passade på att vattna blommorna med det där glaset vatten som förmodligen stått där i evigheter eftersom jag inte kunde komma på när det hamnade på fönsterbrädan.

Tre minuter senare som ett vrål.

-VAD HAR DU GJORT MED MIN TAND!?!?!

Så det var bara för den skamsna mamman att gräva med fingrarna i blöt jord för att hitta dyrgripen. Alltså den som hittades på golvet tidigare under kvällen, utan att någon hade märkt att den försvunnit från munnen.

Och nu gäller det att komma ihåg att förvandla tanden till en guldpeng, om jag ens hittar någon. För det gick många slantar på marknaden idag. Men inte ens en famn full med pengar lurade tivoligubbarna att dra på smilbanden. De kanske också hade sina tänder i vattenfyllda glas på fönsterbrädor.

Förresten, tar tandfén kort?

.inte sluta förrän det är klart

Det kanske är tvångsmässigt så till den milda grad att jag måste behandlas. Men oavsett nivå så måste jag bara göra klart innan jag kan avsluta.

Idag var det badrummet så måste bli rent, innan jag fick äta middag. Jag kan säga att blodsockret inte var på topp när jag funderade på att slicka på tvålen för att få näring.

Men så var det gjort och jag fick sjunka ner i soffan med maten och vinet, och brödet som inte bröts.

Mitt badrum är numera en fröjd....så det är naturligtvis förbjudet att bajsa därinne. Så dyker vi upp hemma hos er och "bara ska låna toaletten" så är det nog bäst att ni slår på fläktarna efter att vi gått.

.en lång rad av lösenord

Jag loggar in på datorn. Sen vill eposten att jag avslöjar min unika kombination av bokstäver. Och Facebook vill inte heller veta av obehörigt intrång. Och sen den där dejtsajten. Det måste vara rätt person som flirtar och inte vem som helst.

Men hela inloggningsrutinen sitter i fingarna. De rör sig på eget iniativ. Och när jag helt plötsligt är inloggad på alla dessa ställe så kan jag inte för mitt liv minnas när det skedde.

.kanske var det en fård?

Det jag hörde var svensk engelska som ramlade ur munnen på medelålders man så att det gjorde ont i mina öron.

Tree fuel, sa han och lät som om han pratade om en bil han själv byggt.

Tree? Är det tallolja det? Det måste vara ett hiskeligt dyrt drivmedel det!

Men så började han prata om tre.

Aha, three fuel! Det var skillnad det?

Hade jag lyssnat längre så hade jag säkert hört honom säga att bilen var får. Sheep car. Very sheep!

.bara på film....eller?

Glitter och glamour en helt vanlig tisdagkväll. Kanske lite för långt från verkligheten för en helt (o)vanlig kvinna från en liten norrländsk kuststad. Nästan som om det frasande tyget och de höga klackarna var dataanimerade. Och att kvinnorna som kastade med håret hade en stuntdito som gjorde de svåra akrobatiska övningarna med att se flärdfull och exotisk ut i en morgonrock.

Jo, det handlade om annat också. En kvinna hade tex i en bisats problem på jobbet. En annan oroade sig över sina förbjudna tankar. Hon grät med stora tårar när hon avslöjade att barnen drev henne till vansinne.

Jag skulle inte ens platsa som statist i den filmen. Mina förbjudna mammatankar eller händelser på jobbet skulle få dekoren att rasa och moraltanterna att falla baklänges. Men jag skulle stå kvar. Och det är glittrar betydligt mer om en sådan människa, än en som oroar sig för om den lever upp till andras förväntningar. För om inskränkthet har en matt färg, så är självkänsla mer glitter och glamour än diamanter någonsin kan bli.