På tal om skitsnack så måste man gilla personer som inte höjer ögonbryn och går omvägar bara för att de fått osminkad information serverad på förhand.
Svettades i grupp idag. Friskis & Svettis bjöd på gratispass. Man tackar och bockar.
Men det tog inte många minuter innan jag kom på varför jag inte varit där sedan de senast hade gratispass.
1. Det finns ingen koppling mellan mina hjärnhalvor. När hurtfrisk gympaledare skickar ena benet fram och ena armen upp, så liknar jag mest ett epileptiskt anfall i mina försök att kopiera.
2. När det börjar bli svettigt så avbryter ledaren för att man ska promenera på stället. Promenera är inte gymping, det är något man gör när man ska hämta kaffe.
3. Bensaxhopp gör att det är farligt nära att kissa på sig. Jag minns när jag var ung och inte hade haft en barnmorska på tillfälligt besök i livmodern, då kunde jag knäcka nötter med knipmuskulaturen.
4. Det blir lite väl många juckande svettiga skrev i ansiktshöjd för min smak.
5. Musiken. Oh-my-god. Musiken. Claes af Geijerstam ringde och ville ha tillbaka sitt blandband från 1990.
Med osmidiga rörelser lossar mina fingrarna spännet. Doften från läderbandet vilar kvar i mitt medvetande långt efter att klockan lagts tillrätta i byrålådan. Det är klart att det tar emot, för jag hyser inga förhoppningar att hitta en likvärdig. Vissa saker är helt enkelt oersättliga.
Jag minns hur den blev min.
Mina ögon hade ofta lockats av utbudet i disken. Blänkade guldur. Färgranna plastklockor. Stöttåliga multiapparater. Alla tilltalade på sitt sätt, men ingen som kändes riktigt klockren (ursäkta uttrycket).
Men plötsligt fanns den bara där.
Kanske hade den allid legad där men blygt klivit åt sidan för de dyrare modellerna. Kanske dök den upp sekunden innan min blick vändes åt det håller. Det spelade inte så stor roll för nu var den min. Innan jag ens hunnit lämna butiken så satt den på min arm. Skön var den, och väldigt vacker att titta på.
Att den inte höll tiden anpassade jag mig efter.
Men så tog klockan några kliv bakåt i tiden och jag hittade inte argument nog att försvara klockans beteende längre. Hur bekvämt den ändå lagt sig till rätta runt min arm och hur trygg jag ändå kände mig av klockans svaga tickande, så var det trots allt en klocka jag ville ha.
Fast jag hoppas i smyg att den går att laga. Vissa saker känns oersättliga.
Blanketten ligger kvar där jag la den och stirrar surt på mig. Jag låtsas att jag inte bryr mig. Jag låtsas att jag inte såg att det var tårar som fyllde tomrumet i rutan om närstående, och inte snirkliga bokstäver.
Det finns kärlek i vännen som fyller sensommarkvällen med toner som rest från hela världen för att flytta in hos henne.
Hos vänner som läser min sorg mellan raderna och ringer för att krama om, bor också kärlek.
Och bakom långa ögonfransar som söker vila, finns den likaså.
Men raden förblir skrikande tom.
Det är uppenbart,
att jag saknar.
Så fanns de plötsligt där igen.
De där orden som vet hur de ska rinna ner i min hals och förgifta min kropp.
det som sägs bakom min rygg
Jag sväljer.
Kan inte annat. Brygden har tillretts för min skull. Och nu letar den sig fram bland minnen för att avslöja mig. Själv vet jag inte vad den ska hitta.
det som sägs bakom min rygg
Jag frågar.
Kan inte annat. Men giftet avslöjar inte sitt ursprung, för med svart mask för ansiktet kan det nypa hårdare. Själv vet jag inte hur det slutar.
det som sägs bakom min rygg
Jag hoppas.
Kan inte annat. Att OM det som sägs bakom min rygg är ett vapen som kan förlama mig, så kanske de som älskar mig kan berätta det för mig. Själv vet jag inte vad jag ska tro.
Jag förhåller mig till verkligheten i bilder. Hur uthuset lutar får lika stort utrymme i mitt minne som om vägen dit är av asfalt eller grus. Detaljer tar plats i mig. Jag behöver inga skinande stenar för att hitta hem igen. Hur grenen böjer sig som en arm, eller den där stenen som bara har mossa på en sida är mina vägskyltar.
Människor ser jag också. Jag ser nyansen ögonen har när det bor sorg bakom. Jag lägger på minnet var kroppen har sår som läkts. Jag vet precis hur fötterna vinklar sig när stegen är snabba.
Yta kan jag.
Men jag vet inte hur jag ska hantera sorgen som jag så tydligt ser. Eller hur jag plåstra om ett blödande sår. Och när fötterna rör sig bort från mig, så vet jag inte hur jag ska få dem att vända.
Jag vill ju vara bäst. Det varierar lite i vad jag vill vara bäst på, men nu är det mellandistanslöpning. Och för att bli bäst så måste du ha en klocka på armen som berättar att du inte alls springer så fort som du borde göra. Och som berättar att det inte alls är en mil runt kvarteret fastän det känns så.
När jag nött bort skinnet på knäskålarna och kysst fötter så lyckas jag tillslut hitta någon som kan berätta vilken av alla 700 apparaterna jag ska köpa. Själv panikar jag av blotta tanken på att fatta beslut om vilken blinkande sak som är mest prisvärd.
Naturligtvis är noga utvalt tekniskt underverk slut hos alla leverantörer. Äh. Hur svårt kan det vara, tänker jag och blundar och pekar. Beställer, i ett släng av övermod, snabbt en i en annan prisklass och av ett annat märke.
Det tar en vecka längre än utlovat innan paketet ligger där det ska. Pengarna ligger sedan länge där de ska. När jag matat in längd, vikt, frukosttider, grannens telefonnummer och lite annan smått och gott så kommer jag till rubriken "kalibrering".
Börjar ana oråd.
Jag måste knappa in hur långt jag ska springa innan jag ger mig iväg. I gengäld gissar klockan om det är långt kvar tills jag är framme. Eftersom kalibreringen kommer att göra mig galen så rekommenderar instruktionsboken att jag fyller i samma sak varje gång. I gengäld gissar klockan om jag går eller springer. Och fyller jag i maxpuls och vilopuls på rätt sätt så kan klockan varna om jag håller på att dö.
Finns det ett VM i felköp så borde jag vara direktkvalificerad.
Försöker provocera kollegorna till att börja bråka med mig. Förolämpar magar och matvanor. Morrar från mungipan.
En av dem lyfter upp kniven till attack.
Bah.
Jag har bättre vapen än det där löjliga.
Jag har PMS.
Och svidande saknad efter små fötter som sparkar under täcket.
Kom igen då!
In i ringen era fega djävlar!
Mellan timrade stugor, gigantisk hässja och stensatt kyrka blandas dofterna av mongoliska grytor, friterade vårrullar och bosniska efterrätter. Det är internationella dagen på frilufsmuséet.
Jag ilar mellan stånden och hittar tre olika anrättningar att ta med mig till min plats i gräset. 25 kronor styck och jag blev sanslöst mätt.
På scenen är det afrikansk dans. Egentligen rätt fåningt att titta på. Spännande kläder i och för sig, men rörelseschemat får inte mig att dra efter andan. Jag är övertygad om att den dansen måste ha rätt miljö för att vinna hjärtan. Tänd brasan. Släck solen. Prassla i de höga träden. Öppna kryddburkarna.
Och kom närmare!
Ogrunderliga är bloggarnas vägar. Till mig hittade en kvinna (eller var det jag som hittade till henne?) och jag fastnade bland hennes ord och abstinensdarrar tills hon hittat nya.
Abstinens. Jag använder det ordet med insnöad småstadsdistans. Hon har nog helt andra associationer till det ordet.
Ni måste läsa.
Det finns en väg tillbaka från helvetet.
Det är innan-jobbet-tidigt på morgonen och jag befinner mig i omklädningsrummet på simhallen (så, då fick jag det sagt). Ett par damer för ett kort samtal. Det har varit på samma fest och pratar om hur trevligt det var. Den ena av kvinnorna har jag redan sorterat in som mentalt handikappad (herregud, jag vet inte ens hur man uttrycker det på ett korrekt sätt, må mina dna-strängar trassla in sig i varandra och göra mina tår till kåldolmar). När hon samlat sina ägodelar och försvunnit in i duschen så börjar den andra kvinnan att prata. Först anar jag inget, men när hon upprepat meningen tolv gånger så känner jag mig rätt säker på att hon också har liknande handikapp.
Men jag kunde svära på att hon var "normal". Inget som syns på ytan, men ändå ack så avslöjande.
Hon hade flyttat. Och det upptog tydligen hela hennes värld. Jag har flyttat, jag. Jo. Jag har flyttat, jag. Jag har flyttat. Mmm. Jag har flyttat, jag.
Och jag tänker att det måste vara avgörande för henne att budskapet fastnar. Det måste sägas så många gånger att det tillslut blir verklighet. Och än var det många gånger kvar.
Så. Vad behöver du säga till dig själv som du inte förstått? Själv kan jag komma på ett dussin budskap som vägrar ta fäste i mitt medvetande, trots att de för länge sedan blivit verklighet.
Så nästa gång ni hör fras som upprepas i oändlighet så kan det vara jag. Med inspiration av en kvinna om hade alla hästar i stallet.
Höjdhopp. Vilka martyrer till kvinnor utsätter sig för det?
Innan du ens är påtänkt för tävling så måste du först svälta fram höftben och nyckelben. Sen måste du öva in en fånig kroppsklapparritual och sist göra en brasiliansk vaxning. Kråkbenen bör nog vara medfödda.
Tävlingen är inte över förrän du misslyckas. Alltså när du totalt missbedömt din förmåga och knuffat ner ribban med en röv som, trots sin minimala storlek, är på tok för groteskt stor.
Och skulle du vara den lyckliga som ensam lyckas baxa över både vassa nyckelben och rangliga kråkben över ribban som ligger på andra våningen, så måste du ändå fullborda misslyckandet med att höja ribban till VÄRLDSREKORDNIVÅ. Det klarar du naturligtvis inte och allt blir bara pinsamt tyst.
Alla är lika värda. Oavsett läggning. Oavsett material.
Alla har ett namn. Rosenblad. Rayla. Alice. Anna. Patrick. Rosa. Valpis.
Alla ska behandlas med samma respekt. Rayla vill också ha sin portion mat. Rayla fyller år med jämna mellanrum. Rayla vill vara vaken länge. Rayla håller alltid med sin matte.
Så när E råkar glömma den lilla vita tigerungen så kan man höra hennes hjärtat brista när hon inser att hon misslyckats som vårdnadshavare och lämnat djuret övergivet på en sten. Inget plåster i världen kan laga det djupa såret. Den enda lindring är att jag hjälper henne att leta.
Och innan lilla mamman somnar på kvällen så ska två djur ligga i famnen. Och alltid ligger djuren på fel ställe. Och alltid engageras jag i letandet. Var Anna den lilla grå katten, eller hundvalpen med stora öron?
E suckar uppgivet. Som mormor till 100 mjukdjur gör jag tydligen inte succé. I min värld är inte alla lika värda utan alla är väldigt lika.
Helvete, helvete, helvete. Jag har bjudit in en sån där högpresterande kvinna hem till mig. Ni vet, en sån som har matchande badlakan i flera storlekar sorterade i perfekta högar i badrummet. En sån som rullar in sin köttfärslimpa i bacon och klär barnen i goretexkläder i exakt rätt storlek.
Fast jag vet inte om hon är sån. Men jag inbillar mig. Tills motsatsen bevisats liksom. Jag har väl fördomar jag också.
Så jag går ett varv i lägenheten. Disken står i drivor. Tvätten ligger på sängen. Tvätten ligger på golvet. Tvätten hänger i rader. Skor blockerar hallen.
Skriver en mental prioriterinslista. Vad är mest genant att skylta med? Bestämmer mig för att ett nerkletat kök är höjden av skam. Jag har ju ändå lovat bort en bit kladdkaka.
När hon väl kommer så ägnar jag all min kraft åt att prata ihjäl henne. Jag gör så när skaffar kompisar. Blir alldeles för ivrig. Så den ljuvliga kvinnan (hon har fortfarande inte visat några irriterade personlighetsdrag) har två femåringar som står och hoppar upp och ner vid henne sida. Titta på mig, titta på mig!
Sen bjuder jag på kladdkaka. Fast den har jag redan ätit upp, så jag får det att låta som om det var hon som istället valde ost och kex.
På det hela taget så är jag rätt nöjd.
Mina mest irriterande personlighetsdrag märktes knappt.
Hur klär man sig till dop? Och ännu värre...hur klär man sig till ett dop som hålls på en fäbodvall? Och ännu värre....hur klär man sig snyggt när man vadar genom lera och regn för att komma fram till det lilla partytältet?
Men när vi hade skalat av oss lager av skydd så upptäckte jag att jag kunde inte ha klätt mig bättre. Dresscoden var rutigt. Rutigt i en nyans av blått eller lila. Perfekt.
Men det perfekta slutade inte där....
Jag fick en blind-date i form av en springkompis. På onsdag ska vi springa. Perfekt.
Hjärnan började genast leta barnvakter. Men det löste sig perfekt. De nya grannarna gled in på parkeringen samtidigt som vi. Våra döttrar galopperade iväg mot lekplatsen och jag passade på att fråga om E kunde vara med dem på onsdag. Såklart svarade de. Perfekt.
Jag tror saker om mig. Jobbiga saker. Ibland tar jag mod till mig och berättar om vad det är jag tror. Då skrattar den som lyssnar och tycker att jag är knäpp. Då tycker jag också det. För det låter faktiskt hur sjukt som helst att jag tror det där om mig själv.
Men sen när jag är ensam igen så kommer tankarna tillbaka och blir verklighet för mig.
Det knäppa blir åter väldigt logiskt.
Och det gör ont.
Lite nu och då...ok, ganska ofta...väcks tanken om att snygga till i mitt hem. Särskilt stark är den känslan när jag förirrat mig bland vackert inredda hem på hemnet, eller sörplat te hos kompis med oklanderlig smak. Det är sovrummen som är mitt problemområde. Golvet i mitt rum reser sig upp och biter mig i vaderna när jag kisar med ögonen. Tapeten gör mig blind. Golvet i dotterns rum har struktur, fast det är inte meningen. Och tapeterna är spräckliga, men det är nog inte meningen att de ska vara det heller.
Lite nu och då...ok, ganska ofta...öppnar jag MIO-katalogen och bläddar bland läckert exotiska miljöer och princessrosa drömmar. Men det är här någonstan jag börjar känna hjärtat i mina öron. Nu börjar en oändligt lång kedja av val. Val är inte lätt för den som tycker att allt är bedårande och tydligen inte har en egen vilja.
Men, tänker jag. Om jag börjar med grunden. Det börjar snurra i huvudet. Måla? Tapetsera? Golv? Tak? Dörr? Enfärgat? Mönstrat? Fondvägg? Skärmvägg?
Jag måste sätta mig ner.
Men jag är grym som arbetskraft. Peka mig i rätt riktning så jobbar jag på tills jag slipat mig genom betongen.
Arbetsledare sökes.
Arbetskraft finnes.
Tänk om alla hade en egen blogg. Då kunde de skriva av sig sin frustration istället för att låta den få utlopp genom foten och in i en plantering.
För jag erkänner att den thai-tyska kombinationen fick mig att rynka pannan och ropa ut budskapet över internet. Men att sabotera och vara ett praktsvin finns det ingen ursäkt för.
I morse låg trädgårsmöblerna som plockepinn och krukor och jord på vägbanan. Skitungar säger jag bara.
Ps. Maten är god, men personalen gav ett förvirrat intryck. Just ja, vårrullarna var bara ljumma. Ds
Hittade den här "modebloggen". En blus i fyra stilar. Underbar ironi och galet kul. Måste se!
Pratade med min lillasyster i går kväll och hon hade råkat ut för värsta tänkbara olyckan. De hela började med att hon och några tjejkompisar körde vilse. Efter många svängar så kom det sig att de fick motorstopp precis utanför en outletbutik. Det var bara att gå in där för att be om hjälp. Men när de väl gick där i gångarna och letade efter assistans så råkade ett antal klädesplagg ramla ner i plastpåsar. Och på vägen ut så ville personalen titta på deras plastkort. De frågade ju så snällt så det var klart att de fick det, berättade syster.
Och tänka sig, som genom ett mirakel så startade bilen igen när de kom ut.
Det är ju helt galet hur det kan bli. Vilken otäck olycka.
Bordet var litet och balanserade på trottoaren, farligt nära vägkanten. Men dofterna ursäktade allt. Någonstans i mellan tuggor och ord som bytte plats så landade en tanke i mig. Mannen längst bort vid bordet kommer att komma fram till mig och säga att jag är vacker.
Märklig tanke.
Men den finns där och glöms bort. Tills mannen reser sig upp för att gå. Han passerar vårt bord och säger med tydlig stämma; vad söta ni är flickor.
Jag rycker till.
Han skickar ett leende till kvinnorna vid bordet intill. De ler förtjusta.
Jag plockade alltså upp en tanke som passerade genom luften. Riktningen var rätt, men det var bara avståndet som var något felbedömt.
Och ofta skickar jag ett sms till en person samtidigt som jag får ett. Betydligt oftare än vad som kan avskrivas som slumpen.
Hur kommer det sig?
I helgen har jag blött ner mig. Ordentligt. Först ut var den skrämmande upplevelsen att för egen maskin ta mig över berg och djupa dalar med ett chip fastsnurrat i skon. Det blev blött. Först för att jag var tvungen att springa på toaletten 5 gånger innan start eftersom jag inte kunde avgöra om jag var sjukt kissnödig, eller bara förlamande nervös. Det var en kombination. Sen rann svetten från ryggen och ner mellan skinkorna. Bättre det är tvärtom; rövsvett upp längs ryggraden. Sen rann sportdryck, som jag naivt nog trodde att jag skulle lyckas svälja trots andan i halsen. Och på toppen av huvudet rann vatten från ett par urkramade svampar.
Nästa blöta äventyr var en tur i segelbåten. Vågor slog emot och duschade oss fulla av skratt. Ön bjöd på femkronorsdusch med obefintlig stråle och vita räfflade sandstränder med lättsaltat vatten. Vinet rann i dammiga strupar och fick världen att gunga även när benen hittat trygga land. Och våta kyssar hittade varandra.
Sist ut i helgens genomblöta tema var ångorna från den heta bastun och den svalkande spegeln utanför. Det var naket, det var vackert och det var underbart.
Dränk mig!
Målade skickligt in vännen i ett hörn. Nu kom hon inte undan. Bara att duka fram två tallrikar till. En till mig och en till E.
För det händer att vi snålskjutsar på andra familjers vardag. Vår familj är ju så löjligt liten, och den skramlar inte med bestick, eller bråkar om gurkskivor som blir över heller. Ibland behöver man sånt. Det tycker både hon och jag.
Så när vi skulle åka brast hon i trötthetsgråt. Hon hade inte fått leka länge alls. Fast det var ju länge ansåg jag. Det bara kändes kort eftersom barn har så roligt.
Från baksätet i bilden muttrade E. Nästa gång ville hon inte alls ha roligt. För då skulle hon hinna leka mer lekar som var roliga.
Jag är böjd att hålla med.
Det är svårt att märka hur trevligt det är, när det är så trevligt att tiden inte märks.
Min lilla har blivit stor. Fått en lillasyster har hon. Tjöt av lycka när pappan berättade om den lilla och föll baklänges när hon fick se kortet.
I morgon ska jag se till att hon får en storasysterfrisyr.
Liten blir stor.
Min lilla prästkrage är tillbaka igen, med nya tänder som hänger och dinglar i munnen. Jag roar mig med att leka "älskar, älskar inte" med hennes vita blomblad. Både hon och jag vet att det kommer att sluta med "älskar". Hon tycker att jag säger det för ofta. Ja, jag vet mamma, suckar hon och försöker gömma ett belåtet leende.
Jag tror förresten inte att vi pratar om normala saker hon och jag. I bilen på vägen till fritids så ville hon att vi skulle böja verb. Klockan hade just passerat noll-sju-noll-noll.
Idag går jag, igår gick jag och jag har gått, rabblar hon tvärsäkert från baksätet. Sedan bollar hon över till mig. Det är min tur.
Jag fyller på med att köra bil.
Hennes tur igen.
Vi passerar hästar som ger inspiration till nästa verb. Idag rider jag, igår red jag och jag har ridit. Mamma, jag har faktiskt ridit på riktigt. Hon är nöjd.
Leken slutar när vi håller på att köra på en fasan som inte har vett att flytta på sig. Fasanen - fågelvärdens bimbo.
Dum, dummare, dummast
På väg hem från fritids kan vi komparera adjektiv.
