Chefen ville att jag skulle gå på en föreläsning om sociala medier. Facebook, Blogg, Twitter, Spotify, LinedIn. Sånt jag håller på med på fritiden alltså.
Undrar om fler av mina intressen också dyker upp på jobbet? Vila ögonen på snygga kroppar? Dricka gott vin och prata skit? Springa med vårvind i ryggen? Pussa på babymjuka kinder? Virvla iväg i en dans?
Kanske kommer jag att gifta mig med jobbet.
-Kryp ner i sängen nu.
Tystnad
-Hallå där, hoppa ner i sängen nu!!!
Ingen reaktion
-LYSSNA PÅ MIG. HOPPA NER I SÄNGEN NU!
Hörbarhet nolla
-MEEEEEN SKAAA DEEEET VAAAARA SÅÅÅ SVÅÅÅÅRT AAAATT LYYYYYSSNAAA!!!!
Den hesa modern tröstar sig med en kopp te med tillbehör och hinner bara prassla det mildaste med folien runt chokladen, innan det hörs bakom en stängd dörr.
-Vad ska du äta mamma?
Rätta mig om jag har fel mamma, men visst kunde vi (jag?) lukta oss till enbart föräldrars tanke på choklad när vi var i tandtapparåldern?
På schemat idag fanns ingenting. Alltså fanns oändliga möjligheter att göra allting.
När man gör något tillräckligt ofta så upptäcker man ganska snart att även andra har exakt samma rutiner. Vi som handlar yoghurt på söndageftermiddagar. Vi som jobbar sent på en måndag. Vi som glömmer att barn behöver vantar när det är kallt ute.
Samma gäller med logdans. De som dansar ofta har en himla massa bekantingar på plats. Jag dansar inte ofta så jag är förpassad till att lita till den gudomliga slumpen. Slumpen som säger att jag bjuder upp någon som kan dansa, eller någon som kan gnugga sitt underliv mot mitt ben.
I går kväll bjöd jag upp en man som såg så glad ut att jag genast blev tveksam till om det jag sa lät som "hej du man som dryper av sexighet, vill du ligga med mig?" Han berättade ganska omedelbart att han behövde någonstans att bo. Jag rabblade annonser från Hemnet. Han skröt om sitt ansvarsfulla jobb. Jag spelade ovetande. Han sa att han inte skulle besvära mig med jobbiga detaljer om sitt liv. Jag sa tack så mycket. Han berättade ändå, eftersom vi tydligen kom från samma stad och då förtjänade jag att veta. Jag sa inte mycket mer.
Jag hade köpt en sån där förädiskt god chokladkaka. Mörk choklad med havssalt. Bittert, sött och salt i en fullständigt ljuvlig smakexplosion. Redan utanför affären bröt jag den första biten. En ren orgasm för smaklökarna.
Sedan bestämde jag, med självbehärskning som stolt fanbärare, att det fick vara nog. Måtta med allt och krusade örngottsband!
Men det visade sig att min självbehärskning bara var en trigger. Chokladen satt där nu på bänken, mörk och härlig, och blinkade förföriskt till mig. Nåja, att lukta lite skadar väl inte tänkte jag och lutade mig framåt. Nästa gång jag passerade doftade den läckra kakan ännu ljuvligare och jag dröjde mig kvar i dess närhet förbjudet länge.
Det var först när min tunga hade omfamnat läckerbiten som jag upptäckte mitt övertramp. Men då fanns det inte längre någon återvändo. Det förädiskt goda slukades av mig under en flämtning.
Kom lite sent ut till fikat. Lagom sent för att kliva rätt in i denna mening:
"Man måste trycka på dem lagom hårt så att de fortfarande tycker att det är roligt"
Det var P som sa det. Minns ni honom? Det var han som åkte till Italien för att lära sig gänga.
Kan någon av er gissa vad det var han pratade om?
Oj, så högt jag skrattade.....tills jag kom till slutet och den minsta gemensamma nämnaren avslöjades. Så djävla kul var det faktiskt inte. Inte alls. Bara dumt. Jättetråkigt. Dötrist.
Ja, dagisfröknar är precis lika trevliga och irriterande optimistiska på fritiden också ("irriterande" la jag till för att jag inte kan begripa hur klasar med andras snoriga ungar inte dammsuger upp all deras energi, när mitt eget ljuvliga barn suger musten ur mig på en kvart)!
Ja, barn kan lukta sig till, och älska, en dagisfröken på mils avstånd (femåring och sexåring på 40-års kalas erbjuder sig att massera dagisfrökens axlar, så där sitter hon och njuter av undersköna små mjuka händer medan föräldrar dumt tittar på)!
Lövtunna väggar i kontorsbyggnaden gör att man måste reglera ljudvolymen utifrån hur man vill bli uppfattad. Jag skruvar tex upp volymen på radion när jag pruttar, höjer rösten när jag säger nåt smart och skrattar bullrande, lagom ofta för att alla ska förstå vilken helskön typ jag är.
Nu gissar jag att kollega i rummet intill vill att jag ska tycka nåt.
Det pratas nämligen med frustrationshög röst därinne.
Man kanske skulle riva av ett skratt så att alla förstår vilken helskön typ jag är?
Min Mp3 har aldrig riktigt återhämtat sig efter senaste marineringen av gymsvett som jag utsatte den för. Den startar bara när den vill, vilket är lika ofta som jag krusar örngottsbanden ungefär.
Nåja, man tager vad man haver tänkte jag och knappade mig fram till radion i mobilen istället. Så när andra tjurrusar uppför branta backar till "Eye of the Tiger" så tvingar jag mina mjölksyretunga ben framåt under diskussioner om varför det egentligen heter "bakom flötet" och hur ofta ordet "folkhemmet" använts sedan -65.
På nästa runda ska jag passa på att lära mig spanska.
Vad har jag gjort? Ialla de godaste avsikterna och med de naivaste tankarna så har jag skapat ett monster. Hon fyller sex år till hösten och har redan knivskarpa argument i sin verktygslåda. Diskussionen vid middagsbordet fick mig att tappa fattningen många gånger.
Hon radade upp verktygen framför mig.
Vädjan. Hot. Löften.
Blinkande tårdränkta ögon. Mjuka armar runt hals. Plutande darrande läppar.
Påförande av skuld. Undanhållande av information. Dubbel bestraffning.
Slag. Skrik. Stamp.
En timme senare sjunker hon äntligen ner i köksstolen och tar själv för sig pannkakan. Medan energin rinner ner i den viljestarka späda kropp pratar vi om vad som hände. Hon erkänner att hon inte vågar säga ordet förlåt, och att det är ett problem. Men hon kan inte svara på varför ordet fastnar.
Så vi börjar i en annan ände.
Hon berättar att hon mitt i all ilska hade önskat att hon ville rymma från mig och åka till sin pappa (här gör jag det fatala misstaget att inte lyckas kväva mitt skratt…hon blir naturligtvis vansinnig och springer in på rummet...man får faktsikt inte skratta åt någon som är ledsen ropar hon ut i köket.jag får krypa till korset och ödmjukt be om ursäkt) Och hon resonerar kring hur man måste ta kontroll över kroppen och bestämma att man inte skulle vara så väldigt arg (en logisk fortsättning från diskussionen igår som handlade om att kroppen gjorde det man ville typ; hoppa, äta, sova och leka). Vi pratar om var man då ska stoppa allt sin ilska och bestämmer gemensamt att studsmattan är ett bra ställe att hoppa av sig på (för då kunde man ju passa på att öva på volter och det får mig alltid på gott humör sa hon).
Här någonstans kryper hon upp i mitt knä och berättar att hon nu ska försöka säga förlåt. Hon tar sats. Lutar huvudet mot min kind och viskar i örat. Förlåt.
Ps. Till råga på allt så hade fritidsfröken målat den vackraste fjärilen i ansiktet på dottern, och när barnet till sin fasa upptäckte att ansiktsmålningen försvann av tårar så vrålade hon högt, och så kom ännu mer vått som sköljde bort ännu fler färger, och då kom såklart ännu större och blötare tårar. Ds.
Pinnstolen är inte särskilt skön, men solens starka dragningskraft gör att jag sitter kvar. Värmen lirkar av mig ett lager kläder. Jag blundar och drar in det varma i mina lungor och låter ljuset ömt smeka min kind.
Den plötsligt kalla vinden får mig att öppna ögonen igen. Jag sträcker mig efter koftan och virar den hårt kring min kropp, men kylan hittar andra vägar in. Hur länge ska jag sitta kvar och vänta på nästa våg av värme? Fem minuter? En dag? Ett par veckor?
Men just som jag är på väg att ge upp fångar solen min uppmärksamhet igen och jag upptäcker att jag väldresserat vänder mitt ansikte i riktningen mot ljuset igen. Tar tacksamt emot det jag får.
Och just som jag slappnat av igen så försvinner den sköna värmen bakom ett stort svart moln.
Då ger jag upp. Stänger alla dörrar och gömmer mig bakom en mörk gardin. Solen måste komma med fler löften innan jag vågar tro att hon kommit för att stanna.
Jag inser att jag har en inbyggd vett och etikett när det gäller att använda cykeln som transportmedel, till skillnad från att dra runt den över stock och sten för att svetten ska rinna ner i cykelbyxor med inbyggd binda. Jag behöver nämligen inte tänka så mycket på bansträckning och placering. Turen till jobbet flyter fram lika självsäkert som en vårflod.
Men alla har inte fostrats i en studentstad, vars infrastruktur heter cykelbanor. Vissa är infödda Härnösandsbor med en lite annan fostran. Vi kan kalla den för curling. De hamnar nämligen som ett stort klippblock mitt i min vårflod. Hindrar mitt perfekta flöde liksom!
Under min morgonpromenad hör jag nyheterna två gånger. Den andra gången är jag någonstans i mitten på den backe som brukar se till att munnen smakar blod när jag är ute och springer. Lastbilarna virvlar upp samma damm i ögonen varje morgon. Kvinnan med ansiktet som är vagt bekant, men som jag inte riktigt kan placera, möter mig med målmedveten blick. Och i baracken som ska föreställa ett kontor så tänds lamporna.
Man möter många fordon. Fordon med män i. Män som har enhandsfattning på ratten och en lutande hållning som nog ska ge intrycket av coolhet, men bara ser bajsnödigt ut.
Jag undrar.
Vad hände egentligen med tio-i-två-greppet som man nöp sig fast i så att knogarna vitnade under körskolelektionerna?
I nästan två timmar har hon trasslat runt bland täcken, kuddar och gosedjur utan att somna. Var tionde minut kommer önskemålet om att få flytta över till min säng, men jag hänvisar till de nya reglerna som gäller, du får bara sova i min säng när jag är där.
Så när jag äntligen svarar "nu" på frågan om när jag ska lägga mig, så flyger hon upp ur sin säng och dansar bort till min. Hon kvittrar hela vägen och kastar slängkyssar när hon passerar köket där mina trötta ögon och gäspande ansikte finns.
När jag kommer in i sovrummet har hon flyttat kudden och täcket så nära mina som det bara går. Den andra halvan av sängen har hon lämnat åt sitt öde. Ur mörkret kan jag ana de lyckliga ögonen och de mjuka armarna som bara väntar på att få slingra sig om min hals.
Hon somnar omedelbart.
Dagen har tillbringats på ett närliggande (tio mil, vi pratar Norrland här) äventyrsbad. Det jag kan konstatera, förutom att alla barn springer på blöta kakelplattor oavsett hur många gånger man säger till och oavsett hur många gånger de halkar omkull och slår sig halvt fördärvade, är att tatueringar är vanligare än gråtande barn i omklädningsrum.
Och jag kunde också konstatera att ju fetare person, desto fler tatueringar. Kvinnor pryder gärna ena axelpartiet med ofarlig trollslända eller gullighetsstämplad nyckelpiga. Men i takt med att BMI-kurvan stiger uppåt så ökar både antalet tatueringar OCH farlighetsgraden på dem. På dessa kvinnor kan man se en panter som biter tag i vaden eller en spindel som klättrar på ett bröst. Riktigt feta kvinnor har en döskalle på överarmen.
Män börjar farlighetsskalan med en döskalle. Dessa tatueringar pryder de bleka och benrangliga männen. De med hårtäckta ölmagar har även kastat på en tribal i ring runt dallrig biceps. Kaxigt värre! Vill mannen sätta sin fot ännu hårdare i backen så kommer örnen fram. Den ska segelflyga över HELA ryggtavlan.
Tänk så mycket dåligt självförtroende lite kläder kan dölja!
