Farväl alla kramar fyllda av kärlek. Små ord. Och klingande skratt.
Jag har ett dåligt samvete som gäst över nyår. Det dåliga samvetet kommer att bo hos mig så länge som Hon med gott samvete äter sallad till lunch och grönsakssoppa till middag. När hon inte ser så gömmer jag halvfabrikaten längst in i frysen. ”Nej, jag har ingen som helst aning om hur den skräpmaten hamnade i min kyl!”
På nyårsafton slår sig det dåliga samvetet ner vid dukat bord. Då kommer även Hon som äter rättvist behandlad mat. När hon inte tittar kommer jag att gömma klunken ramlösa långt ner i halsen. ”Nej, jag skulle heller aldrig handla på Lidl!”
Fröken söder tar plats i norr och ger de öppna ytorna mer liv. Skrattet studsar mot norrländska hjärtan - Och sydländska vindar tinar upp kinder som frosten bitit.
Häxan på berget hittar toner som kittlar öron och får munnar att le. Björken knäpper i takt med dropparna som faller från taket - Och iskristallerna spelar symfonier i hänförda händer.
Klöver sex svarar med kroppens språk. Låter händer och ögon föra talan, hitta uttryckssätt i ord som glömts bort - Och även tystnaden har ord.
Så kom samtalet jag bävat för, men rösten var mörk när jag trodde den skulle vara ljus. Orden sa ”jag är orolig för dig”, men jag hörde ”du gör mig illa”. Fast det var först efteråt som jag hörde vad som sagts. Med telefonen fortfarande i min hand rann färska tårar över gammal smärta.
Jag försökte stå stadigt när jag tog emot det jag förtjänat och jag försökte ducka när annat smågrus följde med i kastet.
Men stenarna var inte så hårda som jag räknat med.
Och framförallt så lämnade de bara ytliga sår.
I morgon är en annan dag!
Man kan också rysa av avsky på ledigheten. Jag gjorde det flera gånger idag. Tillexempel när vuxna karlar har öronsnäckan till telefonen i örat. Oavsett om de pratar eller inte. Och avsett om ingen någonsin ringer till dem. Bara ett stort plastigt blinkande smycke.
När snorungar knuffar andras barn i hoppborgar ryser jag också. Fast mest ryser jag när jag ser att det är föräldern som lär sitt barn hur man ska vara när man är snorunge. Trycket på barnets tröja säger ”Jag är inte döv, jag skiter bara i dig”. Bara en framtida ligist.
Myser gör jag när dottern säger ”ja, mamma” med kvittrande stämma när vi ska lämna himmelriket som marknadsförs som lekpalatset. Fast mest myser jag när dottern tar mig i handen och säger att det var den bästa dagen i hennes liv. Bara total värme i hjärtat.
Nu försöker jag övertala kroppen att den inte ska bli sjuk. Att svullnaden i halsen beror på singstar. Att värken i ryggslutet är gästsängens straff. Och att kroppens tyngd beror på julmaten.
Min bröllopstårta
Vi som har en kantstött familj skyndar oss att åka hemifrån när bjällerklang ringer i första klockan. Vi som drömmer om borttappade pusselbitar sitter med latten i handen och låter blicken förväntansfullt svepa runt tjocka vinterjackor och halsdukar letandes efter värme. Vi som söker närheten i en vuxen omfamning surfar på avlägsna vågor på dejtingsajterna.
Jag är inte ensam. Min desperata blick möter andras. Mina tunga ord hittar andra värkande hjärtan.
Jag somnar ensam,
och vaknar ensam.
Jag somnar ensam,
och vaknar ensam.
Jag somnar ensam,
och vaknar ensam.
Så länge jag kan minnas!
Jag sitter vid köksbordet och lyssnar till julens sista ljud. Klockan som inte visar tiden tickar högt, barnen drömmer prassliga julklappsdrömmar och familjen skrattar bakom spelkorten på bottenvåningen
En dag har passerat. En vanlig dag som fått betydligt mer omsorg än andra dagar. Frukosten har varit lite längre och fikat lite mer välsmakande. Fler smaker har samsats på middagsbordet än någonsin tidigare och glöggen har värmt leende hjärtan. Granen stod ståtlig, tyngd av skimmer och med paketen under sina vingar.
Sent somnade flickan med lockar som täckte kudden och med ögon som nyss gråtit. Dagen var för stor.
Kanske somnar mamman också. Ensam, bakom svidande ögon. Dagen var för tom.
Natten till julafton sägs vara lång
och firar det gör vi gång på gång.
Syster med kille på bubblor bjuder,
humöret i sällskapet nu nästan sjuder.
Ingen vill sova eller dra sig tillbaka,
fram tages skinkan och låter sig väl smaka.
Endast en stump finns kvar när vi sent vakna
men ingen skinkbrist till jul vi ändå sakna
Ty i kylen står en till, minst lika stor -
nu julestämning i hela familjen bor
Resten av julen ska vi äta, umgås och festa -
En riktigt god jul önskas alla som bloggen gästa!
Lillasyster har flyt.
Djävulskt flyt.
Hon klarar tentor och köper hus. Hon får mer lön och stjärnor på himlen. Hon bjuder på champagne.
Och ni vet ju hur det blir med rusdrycker i kroppen. Munnen säger saker snabbare än vad tanken klarar av. Min mun är värst. Den berättar att jag som barn klippte ut en papperssnopp, målade den rosa och klistrade fast den på en barbiedocka. Barbiedockan fick ny kort frisyr också.
De hände att dockorna hade sex.
Värst vad det var roligt då!
Alla andra skrattar jättemycket.
I dag har vi gjort kattbullar (treåringen kom inte riktigt ihåg vad det var vi skulle göra).
Men det är inte bara att göra, det. Först måste storasystern ringa och berätta att hon glömt att köpa jäst. Då måste den vuxna som är kvar hemma gruva sig lite för att än en gång tvinga ner sprattlande ben i trånga overaller. Sen måste hon upptäcka att två hälar har skavsår och två ben orkar inte gå. När mellanbarnet tänker efter så har hon ont i ena handen så hon kan inte heller gå.
Tre barn ryms faktiskt i, och på, en liten vagn. Det är tur. Tur är också att det är en kraftig lutning till affären så att den vuxna får motion. Jättetur. Verkligen.
Lussekatter kan man göra i många storlekar. Fast man tröttnar snart. Men det gör inte så mycket. Degar kan man använda till så mycket annat. Lägga på golvet till exempel. Eller klä in armen med.
Men till slut står fyra plåtar med gyllene små skruvar på bänken. Och intill står tre små tjejer och öser beröm över sina skapelser.
Det finns ett sånt i min dator. Ett julbrev alltså. Men jag har inte alla mailadresser. Vill ni ha ett så säger ni till.
Bra så.
Julefrid!
Puss!
När femåringar tappar kärleken så blir det tydligen "kallt i hjärtat". Och det finns ingen annan som gör så att det blev varmt i hjärtat heller.
När mostern naivt tittar bort görs klädhögar till landningsbanor. Pappan ertappar och tre par ögon pekar ut varandra.
När treåringar hänger julpynt i granen så är de inte så noga med symetrin.
När storasyster bäddar madrassen så gör hon det med de lövtunna lakanen. Alltså de som spricker om man fiser.
När barnen somnat kommer glöggen fram.
Vad som händer när glöggen börjar värma vet bara mandlarna och russinen.
Antingen är jag ett svin
eller så är jag en vekling.
Vilket det än är så gör det ont,
i hjärtan som inte vill värka.
Mitt?
Ditt!
Antingen är du rädd
eller så är du stark.
Vilket den än är så gör det ont,
i hjärtan som vill älska.
Ditt?
Mitt!
På dagis skulle det hämtas kusiner idag. Det hade längtats väldigt mycket. Så mycket att det spritte i små kroppar.
Men upplevelsen av att återse efterlängtade kusiner mattades något av dagisfröknar som ville ha minst lika stor uppmärksamhet. De trängde sig fram och avbröt kramar som just skulle till att ske. De klappade på barnahuvuden som ville vara stora. De önskade god jul så många gånger att julen lät som ett straff.
Fingertoppskänsla kanske?
Det finns en allmän uppfattning att norrlänningar är fåordiga. Det är inte sant. Ialla fall inte mamma norrlänning och lilla fröken norrlänning som shoppade paket i ett köpcentrum nära dig idag.
Vi pratade oavbrutet på bussen - det gjorde ingen annan.
Vi diskuterade shopping med kassörskor - och fick knappt något svar.
Vi resonerade om mat med kassapersonal - då rynkades ögonbryn.
Stockholmare däremot, det är ena tråkiga, tysta jäklar! Och inte låter de gamla damer med rullatorer sitta på bussen heller.
Och vad värst är - de har ingen snö!!!!!
-Mamma, jag älskar dig mycket mer än pappa. Dottern kryper upp min min famn och lägger armarna om mig.
Efter en lång paus och febrilt vägande av ord på guldvåg säger jag:
-Hmmm, du vet väl att man kan älska sin mamma och pappa precis lika mycket. Det finns plats för båda två.
-Jag älskar dig mycket mer, får jag till svar.
-Jag tror nog att du älskar din mamma och pappa precis lika mycket. Man behöver faktiskt inte välja. Känslan av att jag griper efter halmstrån är påtaglig.
-Du känner inte mina tankar och min kropp. Dottern svarar med mycket irriterad, men myndig stämma. Jag vågar inte titta, men jag tror att hon skjuter ut underläppen och kör armarna i sidorna.
Talking to me?
Jag vet ju hur jag blir när jag inte får det jag vill ha. Jag letar på annat ställe eller hittar något snarlikt. Det är svårt att spotta ut det man fått smak för.
Så jag kramade längre än vad får krama glöggdoftande kollegor.
Jag absorberade värmen från nackar och stickade halsdukar.
Och jag njöt.
Sen drack jag en halv flaska vin och njöt lite till!
Jag vet hur det kommer att bli, så jag har i förväg spelat in orden som måste sägas. Allt jag behöver göra är att trycka på play. Det är lätt.
Men så kliver jag in i vår värld och ord får en annan innebörd. Med blicken fäst vid ögon som aldrig kan vara mina trycker jag på play. Det är svårt.
Orden krossar två hjärtan och vår värld kommer bara att vara minnen nu. Jag blinkar tårar från ögonen. Jag kommer aldrig att glömma dig. Det är omöjligt.
Som det goda mamma jag är (se inlägg nedan) så är det viktigt för mig att min dotter får en näringsrik och välbalanserad middag. Jag tar hjälp av Frasses. Fast den lilla salladsbit de la på hennes hamburgare petade hon bort. Och så var hon så törstig att hon fick påfyllning av läsken.
Hur som helst.
Våra middagar på restauranger (och hamburgerbarer tydligen också) är mina favoritstunder med henne. Dialogen mellan oss är helt öppen. Så även denna gång. E informerade mig om att hon ville ha en styvpappa. Och hur ska han vara då, frågade jag? Liksom korthårig och så snygg att du vill pussa honom. Och krama honom.
Tydligen bor han i ett hus "i stan" också.
Men sen tystnade hon.
Funderade.
Och sa hon att hon kunde minsann inte veta vem jag ville ha.
Då bytte vi ämne och pratade om hundvalpar istället.
Jag tänker inte ge mig. Ju mer motstånd jag får desto mer stretar jag emot. Varför förstår han inte? Varför förstår han inte hur viktigt det är?
Min röst ökar i styrka och jag kan inte sitta still längre. Runt, runt i lägenheten går jag med den varma telefonen mot mitt öra.
Men så plötslig slappnar han av. Det var något jag sa. Något om att det var viktigt för mig att höra vad han tyckte. Jag förstår nu. Han var rädd för att jag skulle kontrollera.
Visst ska V också vara där?
Det ska hon inte. Förklaring krävs. Förvåningen (och misstänksamheten) kan han inte dölja.
Hon är ju också del av E's liv.
Men hon kommer ändå. Och jag är beredd. Inte redo för strid, men redo att hantera smärtan.
E svävar av lycka och berättar för alla att hennes familj är där. Hela hennes familj.
Och runt smärtan, som jag var så rädd för, finns ett skyddande lager av vetskapen om att jag gör rätt. Det är bara en gång det hugger till i bröstet. Men jag biter ihop.
E har kärlek nog till oss alla.
Det bor en kram i min famn. Någon har lämnat den där för att jag ska vakta över den tills denne någon kommer tillbaka. Men det är inte lätt, kramen sprattlar och vill vidare. Kramen låter sig inte fängslas av mig. Jag önskar att ägaren kom för att hämta tillbaka kramen. För kramens skull.
Det vilar en kyss på mina läppar. Den kittlar mig och lurar mig att le. Men den kyssen är inte heller min. Det är därför den inte vill stanna hos mig. Jag vet att kyssen kommer att sprida värme i kroppen när jag lämnar tillbaka den, för så gör kyssar när de hittar hem. De tackar för besöket.
Men det finns en risk.
Att när jag lämnar tillbaka kramen. Och kyssen.
Så smiter nya kramar. Och kyssar.
Över till mig för att hälsa på.
I mitt öra ramlar information som helt klart är till min fördel. I min spontana reaktion knyter jag näven segervisst. Men med mer eftertanke mår jag illa. Personen som delade ut informationen har som uppgift att vara neutral. Bara neutral.
Men människor är människor. Kanske väckte jag slumrande bitterhet hos personen i fråga? Kanske har min motpart klivit på någon öm tå som gjort att bägaren tippat över?
Är det ok då?
Olusten växer när jag tänker på det i ett större perspektiv. Härskartekniker och undanhållande av information. Uppgjorda matcher. Förutfattade menigar som bestämmer vem som är vinnaren och vem som är förloraren.
Diskussionen är lätt, men jag står ändå kvar på samma ställe med informationen gömd i min hand.
Om jag väljer att behålla försprånget?
Är det ok då?
Ps. Detta är inlägg nummer 900. Kan ni fatta hur många ord jag plågat er med?
Jag är lycklig. Ofta. Faktiskt nästan jämt. Det är sällan jag gråter över något som jag saknar.
Men i helgen har sinnet varit tungt. Bristen av fysisk närhet har varit så stor att tårarna bränt bakom ögonlocken. Och när jag föreställer mig julen blir det knappast bättre. Tre förälskade par och en hopplös singel.
Det blir lätt så i svårmod att olyckan bygger pyramider av mina tankar.
Nu sitter jag här och vill bara att min pojkvän (som jag inte har) ska hålla om mig. Och att jag ska somna i värmen och tryggheten av att vara älskad.
Ps. Det finns inte plats för några uppmuntrande ord typ "du kommer att träffa någon snart" i kommentatorsfältet. Jag är inte mottaglig för det nu. Kom ihåg att jag letar efter olyckliga byggstenar till min pyramid.....
I en morgonrock som aldrig vill vara stängd kryper femåringen upp i mitt knä. Diverse vassa kroppsdelar letar i vanlig ordning upp ömma ställen på min kropp. Men ögonen är mjuka och bedjande.
-Mamma, kan du inte glömma bort mig i en affär? I en leksaksaffär. Så att jag får en leksak av tanten i kassan. Och sen måste hon lämna mig på ett barnhem. Och då får jag komma till en ny mamma och pappa.
Hennes händer lirkar sig in innanför min morgonrock och lägger sig på min mage. Det blir varmt.
-Jag vill aldrig vara utan dig E, säger jag och drar henne närmare mig.
Hon låter sig omfamnas och lägger kinden mot min axel. Det blonda håret kittlar min näsa och hennes kind.
-Jag älskar dig, säger jag.
Hon svarar:
-Jag vet mamma!
Och så glider hon ner på golvet igen och försvinner iväg till vardagsrummet där mjukishunden Patrick väntar på henne. Själv sitter jag kvar med värmen kvar på min mage och med en kopp te som doftar glögg och en smörgås med julskinka på.
Det är fredag och i kollegans ögon skymtar jag en glimt av helgstämning. Av anledningar som jag bara anar mig till så törs han fortfarande inte kliva in på mitt kontor. Han stannar i dörröppningen och söker kontakt.
Lunch, frågar jag.
För sent upptäcker jag att jag är hans älskarinna. Bekanta till honom följer min kropp från topp till tå med blicken. Och jag kan inte undgå att se att glimten i kollegans ögon nu ser ut som ett par vinglas senare. Han sträcker på sig och njuter av avundsjuka blickar.
Hon är min tjej, skämtar han med byggherren.
Jag fnissar som ett smycke ska göra innan jag hämtar mig.
Nej, det är han som är min kille.
Och vips är jag ett ännu hetare byte.
Fan.
Gifta femtioåringar är inte precis min målgrupp….
Här sitter jag och tristessar en snövit fredagkväll i december. Med ett passivt engagemang följer jag Idolfinalen, medveten om att mitt liv inte kommer att förändras för alltid ikväll.
Vad övrigt är så håller jag tummarna för att Jidhe ska plockas bort från rutan. Han får mig att skämmas för att jag är en människa. Jag är hellre smörkniv i björk än en spretig frisyr på tv.
Norrmalmstorg. Västerlånggatan. Gå direkt till gå.
Kommer ni ihåg?
Spelet som ni slukades av för ett gott antal år sedan? Röda hotell och gröna villor som skramlade skönt i handen. Storasystern som alltid skulle vara banken. Lillebrodern som fortfarande tjatade om en omgång till när den nötta kartongen för länge sedan ställts undan.
Vart tog vi vägen? Vi som i timmar satt på hårda stolar under kökslampan. Vi som kunde Stockholms alla gator utan att ha varit där.
Kanske finns några kvar som förvuxna tonåringar i föräldrahem som övertagits, men inte hunnit renoveras om än. Där snön framför garaget lämnat färska spår av en skotermatta. Där det bjuds på rostade mackor med hallonsylt från farmor.
Eller.
Kanske finns spelet i Nintendos senaste spelkonsoll. Kanske skjuter tvåbarnsföräldrar undan soffbordet från IKEA och breder ut en plastig matta kopplad till skärmen. Kanske skramlar röda hotell och gröna villor på golvet framför morötter i stavar och tzatziki-dipp.
Vilken tur att jag lärde dottern hur man hanterar ilska och frustration i morse, för i kväll hade hon stor nytta av den visdomen. När mamman berättade att det var läggdags visste hon att det var OK att skrika högt och smälla i dörrar.
Jag var en stolt mamma minsann.
Klockan fem minuter EFTER tidtabellen väljer dottern köra maktkampen över ett par vinterskor. Med blicken fokuserad på mig och med armarna i sidorna proklamerar hon:
”du ska ta på mig skorna”
Själv har jag tandborsten i ena mungipan, mobilladdaren tvinnad runt halsen och svett under armarna.
”nej, du får ta på dig skorna själv”
Redan när de eldsflammande orden lämnar mina läppar så förstår jag att jag är förloraren. Och det inser olyckligtvis den tjuriga femåringen också. Hennes späda axlar åker bakåt och näsan uppåt när hon kliver upp på podiet.
”nej”
Hon vet att det är allt hon behöver säga. Mamman har inget att kontra med. Så mamman tar till våld och knövlar ner hela barnet i skorna. På vägen ut kastar mamman en blick i spegeln och ser att pannan nu pryds av bokstaven ”L”.
L som i loser!
Hittade den här texten på syrrans blogg. Jag skrattade. Och rev av en fis.
Som en hel karl!
Min syster må ha en pung, men när krutdimman lägger sig över lokalen och jag vadar fram bland tomhylsorna som ligger utspridda över golvet så gör jag det med kraftfulla manliga steg. Pipan är brännhet och tavlorna är sönderskjutna. Jag hölstrar och betraktar förödelsen med ett nöjt flin i ansiktet. När jag senare på kvällen snyter krutrester ur näsan konstaterar jag att mina cojones både är större än syrrans, och betydligt hårigare!
Det bor någonting i min kropp. Definitivt en kvällsvarelse för så fort som jag sluter mina ögon så börjar den röra på sig i mitt bröst. Vecklar ut sina långa tentakler och sprider svag, men ända kännbar oro utmed armarna och ner mot magen.
Jag får svårt att somna.
Styker mig över bröstet för att den ska lugna sig. Men jag tror att man måste stryka över ryggen.
Dit når jag inte själv.
Mitt liv är fyllt av kärlek. Små händer som trevar sig in i nacken. En ironisk tunga som provocerar mig till skratt. En häxa med fler sanningar än jag kan hantera. En man med bokstäver som ömsom roar, ömsom tröstar. En kvinna med svindlande omsorg. En man med skummad mjölk som fastnar på överläppen. Bland andra. Mitt buffébord av kärlek sträcker sig längre än så.
Men det är mannen med skummad mjölk som jag tänker på nu. Han som fyller tystnaden med ord och hög musik. Han som kramar hårt och doftar varmt. Min vän, som jag vill lägga mjuka kattungar i famnen på, så att jag får se honom fullständig tappa konceptet av i ett hav av tassar, sylvassa tänder och kittlande morrhår. För han är som vackrast när han glömmer vem han vill vara, när han fyller tystnaden med ord som blöder.
Även den starkaste kan behöva en kattunge ibland!
Häxan på berget spår att jag kommer att träffa en rädd, men modig man. (hon säger rätt mycket, men just den där meningen väljer jag att luta mig mot ett tag)
En bortglömd lergryta sprider värme och dofter från en kryddig vinstek. (tre år tog det innan jag vågade närma mig husmorsattributen igen)
Föreställningen se musiken, hör orden väckte lugnet och vaggade ilskan. (är roboten en han?)
I övrigt är timmarna tysta!
Den lilla tjejen i omklädningsrummet stirrar ogenerat på en medelålders kvinna som klär på sig. När kvinnan knäpper sin svarta spets-bh så kommenterat flickan att det är hål i tyget. Kvinnan svarar att det kallas för spets och frågar i sin tur om flickan vi ha sådana kläder när hon bli stor.
Med våta ögonfransar och rufsigt hår står han framför mig igen. Den här gången med vakna ögon.
Ord som lämnar darrande läppar bildar ingen mening. Armar hittar inte rätt ställe att vila på och fötterna skruvar sig ner i kaklet...
...men en vaken blick slickar hans kropp.
Tvingar hjärtat att lämna hettan för att låta kroppen svalkas. Armtag efter armtag för tankarna sakta tillbaka till verkligheten. Musklerna töms på kraft...
...men i bastun blir fantasierna heta igen.
Konturerna av din kropp fyller mig. Men jag hindrar impulsen att krypa in nära dig och döljer smärtan bakom en hurtig stämma.
Du lyfter inte blicken. Låter besticken överrösta dina tankar.
På darriga ben slår jag mig ner utom synhåll. Men känslan av dig kan jag inte gömma. Orden strömmar ur mig och handskas väl av en varsam vän.
När du går söker jag din blick, men får den ej. Du gömmer din smärta bakom tunga ögonlock.
Jag ropar i tystnad:
-jag saknar oss!
Min blick mot din rygg faller tungt till marken när du lämnar mig.
Tårar fuktar händer som inte fick röra.
37 meter berg håller i vajrarna. Det känns tryggt. Bergsäkert liksom.
Notera spiran allra, allra längst upp.
Så här ser spiran ut på nära håll.
När bron byggdes så brann det här. Då dog alla. Men när de fyra som var längst upp överlevde, ja, då slutade de andra också att vara döda. Han som körde kranen som lyfte ner de fyra strandsatta, skickade in korgen i eldhavet och räknade till tio. När han tog ut den igen hade han fått napp. Fyra små sotiga pojkar.
När man (män?) sköter underhållet så måste man (män?) gå på kablarna. Är det inte lite halt frågar jag? Det är det tydligen inte. Det sitter halkskydd klistrat på kabeln. Jamendåså, svarar jag.
Nyfiket studerar jag skylten som hänger på sniskan. Spiken som håller den fast är nött av hårda, salta vindar. Men budskapet lockar. Väskan på min rygg besvärar mig inte när jag målmedvetet sätter ena foten framför den andra längs stigen. Ja, jag är förväntansfull. Det doftar gott och jag låter intrycken fylla mina lungor.
Kanske visslar jag,
men hursomhelst slutar jag när stigen plötsligt tar slut.
Tillbaka vid korsningen väljer jag en ny väg, den som lånar ut en lackande röd cykel med en liten korg fram, som rymmer en ryggsäck. Vinden ruskar om mitt hår och virvlade känslor leker i min mage. Träden böjer förvånat sina grenar när de ser mig passera.
Kanske sjunger jag,
men hursomhelst slutar jag lika plötsligt som vägen tar slut.
Det är med stor möda besvikelsen bär mig tillbaka till vägskälet och för varje nytt steg jag tar så tappar hoppet ett argument.
Nu sitter jag där vid vägskälet på en stubbe, och väntar på att argumentationen i min kropp ska tystna.
Kanske gråter jag!
På besök är 20 män med krypande hårfäste och nötta skjortor. Män som skummar förbi texten under rubriken ”vegetariskt”. Män som har höga skratt och ryggdunkar.
Vi ska lära dem se riskerna på arbetsplatsen. När jag serverar kaffet från en pumptermos som läcker så ser jag djupa ärr i pannor, dagsfärska sår över tummarna och ryggar som böjer sig för ryggskott.
När jag spiller kokande kaffe på en utsträckt hand ligger den orörligt kvar. Ingen fara säger han, jag jobbar på smältverk. Det där var bara roligt!
Hitta risker?
Hm!
Jag tror föreläsaren har fått något att bita i.
Fröken söder glömde kvar sin skånska i mina öron igår kväll.
Det blir lätt så,
det sista intrycket på kvällen tar man med sig till dagen efter.
Jag hade tur,
att jag inte pratade med Tarja Halonen, för då hade min värld inte varit begriplig idag.
Och till råga på allt så hittar jag denna bild på Google. Så nu får jag bajsa stående!
Är det mina tolkningar eller har män svårt att lämna den trygga bubblan som en relation utgör?
När jag börjar skrapa på ytan så upptäcker jag flera relationer som inte bygger på mer än kompisskap och smarta logistiska lösningar. Känslorna har för länge sedan lämnat mannen. Han stannar kvar som en trofast hund, trots mental trötthet. Orden ”jag har aldrig känt så här för någon” tappar all gnista när han inte vågar följa de nya vägarna, utan väljer de gamla upptrampade, trygga stigarna. Vad är det som gör att han inte vill ha allt, eller tycker sig inte förtjäna det? Finns det en offerkofta i storlek XL?
Är uppoffringen ett billigt pris att betala för illusionen om ett lyckligt liv?
Och han som lever i en relation så dålig att han måste straffa ut sig med en otrohetsaffär. Lämna ansvaret till kvinnan att kassera relationen, fatta de tunga besluten. Fegt, men ack så vanligt. Och lika fegt är det att byta en relation mot en annan. Jag kan aldrig tänka mig att känslor för en person slutar i samma ögonblick som känslor för en annan person tar vid.
Är det inte bedrägeri att spegla känslor man inte har?
Men undantagen värmer. Män som vågar prioritera sin egen lycka, vare sig det betyder att lämna relationen eller ta ansvar för att den ska bli bra.
Är det inte värt att böka och stöka lite för att man ska få vara lycklig genom hela kroppen?
Vad är er erfarenhet?
Ps. Jag upptäckte att jag kunde byta ut ”han” mot ”jag” och vips passade beskrivningen ganska bra in på mig själv. Eller i alla fall som jag var förut. *skrapar med foten i golvet* Ds.
Dra nu inga slutsatser om storleken på min pung när ni ser hur små mina fötter är. Och om bilderna uppfattas som suddiga är det ni som är fulla, inte jag!
