.en ny människa

Det dök upp en ny människa i mitt liv. Jag var verkligen inte beredd på det, men när han stod där framför mig så visste jag instinktivt var jag skulle sortera honom. Jag visste det därför att linjerna runt ögonen skvallrade om minnen från många skratt. Jag kände det för händernas uttrycksfullhet, huvudets språk och orden som lämnade läpparna sa samma sak.

Och jag förstod det för att mina fingertoppar letade anledningar till att känna efter om han var verklig.

.och kroppen gör sig redo för kamp

Den senaste veckan har min kropp varit redo för kamp. Alla sinnen har varit på helspänn och jag har noterat saker om mig själv och om andra som jag aldrig trodde jag skulle få se. Öppna ögon. Rakt in i stridens hetta.

I det läget sitter man inte framför brasan och gnager på kycklinglår och doppar bröd i feta såser.
Och vips försvann två kilo. Jag älskar hur det tightat till sig runt midjan. Struttar runt framför spegeln och åmar mig som en tupp. Däremot älskar jag inte mina nya tändsticksarmar, mina nya insjunka kinder och de nya sladdriga pattarna.

Aldrig är det riktigt bra...

.och jag skar mig på blanketten

Minns ni blanketten? Den som lagt tung sorg över mina axlar och uppfodrande stirrat på mig i veckor? Kanske månader! Nu plötsligt fick den liv och lade sig framför hon som kan lägga kärlek på en arm. Och genast landade generösa och lekfulla bokstäver på blanka ytor.

Så nu fick den följa med på en resa. Till annan plats där nya relationer blir till ord.

Men när blanketten åter letade sig till mig så skar jag mig på de vassa kanterna.


Att sakna något som inte finns, väcker stillsamt gråt.

Men att inte se det som är, får lungorna att skrika av smärta.

.stort rån i Stockholm

.vilken fin sång vännen!

Min snartsexåring sjunger högt för mig i bilen. Min roll är att vara jury. Jag stirrar med ett fast ansikte på den ylande singer-songwritern. Öronen ber om nåd.

Hon vill ha besked.

Vad fint det var, säger jag uppmuntrande.

Hon rynkar på näsan och säger att jag får säga att det inte var bra om det inte var det. För hon blir inte ledsen av det.

Då säger jag som det är att det kanske inte var den bästa låten jag hört.

Hon håller med. Den var verkligen hemsk.

Och så börjar hon på en ny. Marginellt bättre.

Och jag tänker att någon biografi om hur jag uppfostrade en stjärna lär jag inte få skriva.

.fruar på jobbet

Tänk om männen på mitt jobb var lite mer lik Dr Phil och Paul Anka. Hur skulle det se ut? Skulle deras fruar sitta och vänta på sina män ute i fikarummet tills det var dags att gå hem? Då skulle de ställa sig upp med sina perfekta frisyrer och välmanikyrerade naglar och vinka till oss andra medans de i armkrok lämnade kontoret.



Vilken uppvisning i total avsaknad av känslan för människors lika värde.

Blott en skugga av sin man...

..och inget mer.

.talangfull imitatör

Här har ni en bebis med störtsköna moves.

.det har hänt nåt

Det har hänt nåt som har rubbat min värld. Fått mig att ifrågasätta mig själv, personer i min närhet och det mänskliga psyket i stort. Jag söker förståelse, men finner inte mycket. Jag söker lugn, men kastas mellan insikter och förtvivlan. Jag söker omsorg och finner så mycket vackra människor mitt i allt kaos.

Jag sorterar.

Vad är sant? Vem är sann?

Och det som blir kvar är mig själv. Jag kan inte göra annat än att fortsätta vara ärlig. Brutalärlig. Mot mig. Mot andra.

Något mer om detta tänker jag inte säga.


Det får vara nog nu.

.välkommen till konferensannläggningen Nästan

Jobbet har konfererat i dagarna tre i nästan-land. Det var nästan mysigt på hotellet, lite för mycket sjukhuskorridor bara. Toalettpappret hade sitt obligatoriska hörn vikt, men kvaliteten på pappret var av sorten man köper i balar och som dammar över badrumsgolv så nästan fullträff där. Personalen var nästan trevliga, det saknades bara några genuina leenden och det där lilla extra. Den dubbelmarinerade öxfilén var nästan en succé, hade bara potatisen liknat potatis. Buskisförestälningen var nästan bra, med lite lite mer fingertoppskänsla bara.

Jag var nästan helnöjd.

.om fobier som egentligen är en magkänsla

Jag blandade ihop min fobi med min magkänsla. För min "fobi" var verklighet visade det sig. Det som ekade i mitt huvud av rädsla var befogat.

Löften har brutits. Förtroenden har krossats. Ömtåligt hjärta har svetts.


Men det är nog värst för de personer som måste leva med sveket.

(Om de är mänskliga nog att inse vad de gjort, och det är verkligen inte säkert att de är det.)


Mitt krossade hjärta kommer att gå över. Det vet jag, för här har jag varit förut.

.korpar som hittar kantareller

Kylan passar på, i skydd av träden där solen inte vaktar, att ta ett bett i kinden. Vinden tömmer målmedvetet sina sista krafter i försök att skaka ner löven från träden.

Strax bakom mig rör sig korpen med vaksamma ögon. Hon stannar till och lägger varsamt ett par kantareller i sin ficka. Kantareller som jag misstog för löv. Hur kunde jag missa dem? Kantareller har jag minsann lärt mig hur de ser ut. De är gyllene och känns som sammet i handen. Och så får de människor att le. Hur kunde jag missa dem?

Hela vägen tillbaka fantiserar jag om att flyga ovan trädtopparna, men fjädrar som dansar längs kroppen och med knivskarpa korpögon som ser det lilla.

.fobier äger kroppen

Jag levde med en man som kunde nacka kattungar med bibehållen min, men svimmade av sprutor. När han var tillräckligt gammal för att minnas och för liten för att förstå, så fick han en spruta av skolsystern. Han satt uppflugen på en hög stol omklädningsrummet, och av någon anledning ramlade han så illa att han slog huvudet i en av krokarna när hon stack. När han slog upp ögonen igen var det blod överallt och panik i de vuxnas blickar. Hans kropp minns. Sprutor är inte bra. Sprutor är otäcka.

Min kropp minns också. Och tydligen blir man inte gammal nog för att förstå. För igår tog min rädsla mig som gisslan. Spred förlamande kyla ut i armar och ben och tog ett hårt stryptag om min hals. Rummet snurrade och all logik försvann. Minnena bar iväg tankarna dit det inte fanns några skalor. Allt blinkade rött.


Jag har läst att spindelfobi kan botas på en dag,

eller att man kan lära sig leva med den.


Är dock tveksam till att min fobi kan botas så snabbt,

eller att det går att leva med den.

.ska vi byta kläder med varann?

Jag tänkte att jag behövde fylla på förrådet med lite nya människor. Och när jag menar människor så menar jag mer män än niskor. Man kan hitta ganska många av den sorten på olika dejtingsajter. De flesta kostar en förmögenhet så jag hänger på en som är gratis. Jag ogillar tanken om att någon (annan) ska tjäna pengar på min oförmåga att hitta rätt kille, på rätt plats och i rätt tid.

Ni som hängt på min blogg ett tag har säkert fått intrycket att jag är talangfull på vissa saker, och helt katastrofal på andra... Ni har naturligtvis rätt.

Mailen trillar in. Jag har lagt in en text utan stavfel (vilket särskiljer mig från 80% av lycksökarna), jag har lagt in en fördelaktig bild (vilken sorterar bort 10% av de resterande 20%, eftersom de inte har en bild alls) och jag har ingen raskatt (vilket sorterar bort 8% till).

Nyss berättade en man från Umeå för mig om sitt specialintresse. Kvinnor med tunnstrumpbyxor. Jag svarade att jag inte kunde begripa att en sådan fetisch. Plagget är ju ren tortyr. Hoppas att han har vett att inte tvinga ner sina ben i tvångsbyxorna. Läste i senaste Amelia om en man som gärna hade strumpbyxor under sina vanliga byxor på hösten och vintrarna. Är han inte riktigt klok? Hur kan han frivilligt ta på sig dem? Det skulle väl vara jämförbart med om jag gillade att klä mig som en man och tog på mig mörk yllekostym med skjorta, väst och slips på ett sommarbröllop.

Ska man leka byta kläder med varandra så ska man väl byta till nåt bättre, annars är det väl ingen idé?

.allt hänger på mig nu!

In på kontoret sveper hon, men tankarna om det nya fladdrande som en bråkig sjal bakom henne.

Nu är allt upp till mig säger hon. Om det ska hända nåt i mitt liv så är det jag som måste fixa det!

Kaffemaskinen blinkar besviket när hon trycker fel. Jag pekar på rätt knapp med ett finger som hoppar av skratt.


Ok, från och med nu, säger våra fnissiga ögon till varandra.

.du gör så god frukost

Jag ser ju på henne att hon längtar. Händerna trampar av och an i hennes knä och orden bara bubblar i ögonen på henne. Så jag frågar vad hon längtar efter mest.

Att springa till honom. Jag kan hoppa hur högt jag vill. Och så lyfter han mig så här högt. Och släpper mig. Och lyfter mig igen.

Små armar når nästan ända upp till taket när hon visar.

Hon längtar mera.

Styvmamma längtar jag efter för hon lagar god mat.

Jag håller andan och väntar på min tur. Hon säger inget så jag måste fråga.

Dig längtar jag efter för du gör så god frukost.

Hon tar på sig jackan och går mot dörren. Själv lommar jag efter. Tillplattad. Mammaglorian protesterar högljutt när jag råkar kliva på den påvägen ut.

.en rysk kvinna bland kantarellerna

Man känner igen dem på långt håll de där ryska tjusiga damerna. Ofta känner man doften också. De har lite andra doftpreferenser misstänker jag. Och av att döma av glittret på kläderna och de puffiga frisyrerna så har de fest lite oftare än vad våra traditioner bjuder.

Ner i spån och jord sjönk hon med sina höga klackar. Vid sin sida hade hon en fet svensk man draperad i något obestämbart.

Det omaka paret letade kantareller längt elljusspåret och små avstickare in i skogen.


Själv sprang jag upp och ner för en brant backe tolv gånger.

Jag tror ändå att de rynkade pannan mer åt mig, än jag åt dem.

.jag bara råkade hitta henne

Mats Alm är rökt för tid och evighet. Om han lyckas undkomma lagens käftar så kommer skämten att regna och ironin att hagla. Livstids straff.

Jag bara råkade passera platsen där hon låg.

.dirty dancing - min mall

Rodnar och inser plötsligt vad filmen Dirty Dancing gjort för mitt sexliv. Det kanske inte är en slump att jag blir vild i blicken av en muskulös man i bar överkropp. Eller att jag är fixerad vid putande rumpor. Eller varför jag tror dans är ett förspel.

Jag bockade av de sexuella fantasierna en efter en.

Den filmen borde vara barnförbjuden!

Och jag behöver en kalldusch.

.de vackra kvinnorna i mitt liv.

Jag ser vackra människor. Jag menar inte nödvändigtvis de som skjuter fram höfterna på uppslag i plastade magasin, utan de som alltid tycks vara omringade av bedjande blickar. De som delar ut leenden och omtanke som om förrådet vore oändligt. De som kramar och stryker på kinden med kärlek som enda baktanke. Var de hämtar energi har jag ingen aning om.

Fast ser och ser... det kanske är att ta i. Jag ser dem inte lika mycket som jag känner dem i min kropp. Jag känner en dragningskraft som är oförklarlig. Jag märker hur jag helt plötsligt hamnat i skaran runt den vackra. Hur jag liksom väntar på min tur för att få den där handen på min arm, eller blicken som tycks bekräfta hela mitt inre.

Och det som övergår mitt förstånd är att de tycks välja mitt sällskap också. Vilken hänvisar mig till en ständig viljekamp med oron över att inte räcka till. Livsfarligt. Min akilleshäl.

Jag tittar på dessa vackra kvinnor i mitt liv och förälskar mig.

Om och om igen.

Det gör alla.

.vett, etikett och amen

Snarstexåringen ringer på dörren. Med högtidlig min kliver hon in i vår fina restaurang. Servetten ligger prydligt ihopvikt och ljusen dansar busigt i takt med vuxen musik från datorn. Mjölk i skört glas, rak rygg och kycklingklubba i handen. Vi skålar och jag håller ett kort tal om en förträfflig vecka och får en uppskattande nick tillbaka. Hennes skål ekar tillbaka om en bra dag och om hur Gud hjälper oss. Hon avslutar med ett höjt glas och ett rungande "skål".

Intryck från pappan krockar med mammans.

.strax över 30 och redan tant

Bästisen bjöd på kokt potatis, lax och stuvad spenat till middag ikväll. Den menyn rev ner ganska många vuxenpoäng. Fler poäng fick hon för skramlande, blommiga koppar med fat. Mest fick hon för prenumerationen på Året Runt.

Mellan skrattsalvorna tyckte jag mig höra något om present från mormor. Men kommer hon med kråsblus och storblommig kjol till jobbet i morgon så vet jag nog vem som skrev önskelistan!

.smärtsam saknad som aldrig går över

Nej, jag vill inte lämna ifrån mig henne. Aldrig i livet. Jag klarar mig inte utan hennes varma kind och munnen som aldrig får slut på frågor. Jag kan inte klättra alla trappsteg upp till lägenheten för att möta tomhet. Hon är mitt opium. Min drog. Känslan av hennes busiga fingrar mot min hand släpper inte taget om mig. Doften från hennes hår ligger kvar på kudden. Och hennes lek i badrummet spelar fortfarande i mina öron.

Snälla pappan. Låt henne bo hos mig. Alltid.

Nu kan jag inte minnas vilket beslut som gjorde att halva hennes spännande resa genom livet sker så långt ifrån mig. Att jag varannan vecka skulle stå ensam kvar med bara en smärtsam saknad som sällskap. Vad tänkte jag?

Förlåt min älskling för att jag skällde på dig i morse.

När hon kryper upp i min famn och läggar huvudet mot min hals så vet jag inte var gränsen går mellan min översvämmande kärlek till henne, och hennes fullständiga tillit till mig.

.på första parkett

Vad är det för människor som vill se en avrättning? Vilken sjuk tillfredställelse ligger bakom att se hur ett liv försvinner från en människa? Hur ögon släcks. Hur oersättliga minnen och erfarenheter rinner ner i ett avlopp. Makt? Avslut?

Hur?

Ett liv kan inte bytas mot ett annat. En mördad och våldtagen dotter återuppstår inte.

Sen är allt är försent. Oåterkalleligt. Död.

Och makten att påverka familjens liv ligger fortfarande hos mördaren. För sprutan som inte hittade sin ven räckte inte som punkt. Nytt försök till avslut en annan gång. Ny död.




Och en annan sak..

...Bion har sina popcorn, krogen sina salta jordnötter, men vad knaprar man på när man tittar på hur någon dör? Salta dödskallar?

.släkten följa släktens gång

Det är männsiskorna som bygger kyrkan. Och jo, nog är det så tänker jag när jag ser mig omkring. Rummet är fullt av grått. Vem som helst av dessa skulle lätt kunna bytas ut mot en av stenbumlingarna i kyrkans fundament. Ingen skulle se skillnad. Och spretiga skägg och buskiga ögonbryn påminner mig om vilken kyrkåtta som helst.

Och i nästa mening ska vi prata om framtid och organisationsutveckling.

Tanten intill kniper ihop munnen så fårorna runt den misstänksamma munnen blir vallgravsdjupa.

Tidevar komma, tidevar försvinna. Släkten följa släktens gång.

.min osunda avundsjuka

Ibland går det dagar innan jag lyfter blicken och tittar efter vad jag missat. Ibland går det veckor. Men när jag stannat upp och det bara är tomhet och eko som möter mig, då har jag svårt att hantera den känslan. Det gör ont. Och jag blir avundsjuk.

Svarta känslor!

.var tryggheten finns

När jag är trygg behöver jag inte gömma mitt ansikte bakom lager av påkostad skönhet. Det var inte en sådan dag igår. Ögonen var sotade och munnen markerad. Kläderna bjöd in fantasier.

Allt som mina tankar brottades med under dagen slutade i val där jag hamnade utanför. Hopplösheten brände bakom ögonlocken. Jag suktade efter tillfällig lindring.

Och nog fick jag blickar som godkände min fasad.

Men det var med näsan begravd i värmen hos honom som tryggheten fanns.

.men det är något jag inte begriper

Inga nervgifter skvalpade runt i fostervattnet jag simmade i under mina första nio månader, så min kropp ser ut som en kropp ska göra.

Generna som bar på intektuell vighet fick jag med mig i bagaget, så hjärnan sitter där den ska.

Humor och snabba associationer har jag tränat upp, så jag är ingen likvaka.

Lagom många bekymmer har drabbat mig, så jag är varken överdrivet naiv eller deprimerande pessimistisk.

Spegeln skrämmer mig inte längre, så jag har tillräcklig insikt att se när jag kliver på tår.



Men varför jag ändå fortfarande lever ensam med mitt barn...

...det är något jag inte begriper.

.här har ni min favorit!

.jag och mina tics

Förskolefröken med lagom permanentat hår och bekväma kläder hade fäst en nål i tröjan. Den uppmanade omgivningen att inte svära. Jag såg den. Registrerade orden. Och började svära.

Inte för att jag ville. Inte för att jag brukar svära min tunga svart.



Utan för att jag uppenbarligen har tics.

.vissa kläder växer man aldrig ur tydligen

Här är stentvättade jeans och smala skärp. Här är stora frisyrer och parfymen Date. Här är blyga blickar och avgaserna från en moped.

Tjugo år senare...

...men minst lika bra!

.ett skrämmande pass

Jag vet inte vad som skulle vara mest skrämmande med att titta på hans körkort, den långa raden av namn från fantasivärlden eller hans ansiket (som av en händelse också passar bäst in i en film)?

.om man lyssnar kan man höra längtan prata

Igår hotade jag. Jag skrek så att rösten blev hes. Jag mutade. Jag konfiskerade de två käraste gosedjuren. Men inget hjälpte. E sökte gång på gång kontakt med mig bakom en ridå av frågor, kissnödighet, ultimatum och skrik som gjorde hennes röst hes.

Det var först när hon somnat, efter två timmars het debatt, som insikten föll ner som en sten på mina fötter. Jag hade något som hon behövde. En kram som räcker tills kramen tar slut. En kram som vågar hålla henne kvar, fast hon sprattlar och försöker fly. En kram som inte förväntar sig något tillbaka.


Ikväll somnade hon med gosedjuren nära kinden och mitt täcke i en trasslig hög runt benen.

.mina skitiga jeans

Nej, nu går det inte längre. Jeansen måste in i tvätten. Men det blir inte lätt. In i det sista kommer jag att hoppas att någon, NÅGON, ska kommentera hur sjukt snygg rumpa jag får i dem. Det är ju mina smaljeans som jag aldrig trodde jag skulle få på mig igen. Och om jag får säga det själv så blir rumpan inte mycket snyggare än så här.

Men eftersom ingen uppmärksammat det, så kan jag bara dra någon av följande slutsatser...

1. Min rumpa är inte snygg nog att uppmärksammas ens när det är i sitt esse.
2. Jag har en förvrängd världsbild när jag tror att alla andra också spanar in rumpor dagarna lång.
3. Alla spanar på rumpor men ingen, INGEN, vill erkänna det.

.lillgamlingar och annat otäckt.

Ibland oroar jag mig att bygger en vuxen person i en sexårings kropp. Fast mest uppfostrar hon sig själv om jag ska vara ärlig. Sist när hon gjorde det där som hon vet att hon inte får, så frågade jag hur vi skulle göra för att hon skulle sluta. Hon tänkte efter en lång stund och sedan svarade hon att det fick bli indragen veckopeng nästa gång. Jo, det var hon säker på.

Ett par dagar senare ropade hon från hallen. Mamma, på fredag blir det ingen veckopeng. Själv hade jag inte ens märkt övertrampet.

Men lillgamla människor stör ordningen. Det vet jag, och det känner jag. Sonen till en av mina chefer har ett personnummer med omkastade siffror. Han är ungefär 19 år lång och har vuxna meningar i sin mun. Själv vet jag ju hur en tonåring ska tas. Jag frågar om läget är sjyst och så ackompanjerar jag mina ord med ett överdrivet avslappnat kroppsspråk. Han svarar med en förvånad blick. Och helt plötsligt vet jag inte vad jag ska göra av de där armarna som hänger och dinglar efter mina sidor. Jag sparkar generat på grus som inte finns med foten och så säger jag eeeh medan jag, så gott jag kan, försvinner ner under golvplattorna.

.sånt som genier förstår

Så är hon tillbaka hos mig igen. Hon med där blicken som har vuxna ord. Hon som lägger huvudet lite på sned när jag pratar och säger att hon förstår. Hon som tar mina ord, och bygger nya meningar men med samma innehåll. Hon som säger att man inte måste vara geni för att förstå varför barn gör som de gör.

Men jag blev blyg när jag såg henne. Hon hade kläderna jag köpt, men hennes kropp hade lärt sig nya sätt att röra på sig och hennes ansikte pratade en dialekt jag inte var bekant med.

Och hon luktade inte som hon skulle.

Smultrondoften får hon hos mig.

.kramar sökes

De vet inte om det. Människorna jag träffar på dagarna. De vet inte om att de är på en audition. Rollen som ska tillsättas är kramare. Och personen som ska kramas är naturligtvis jag.

Jag behöver någon som kramar tills kramen tagit slut. Någon som vågar krama mig fastän jag sprattlar av rädsla och försöker fly. Någon som kramar utan att förvänta sig något tillbaka.

Kravlöst.

Och innerligt.

.om systrars olikheter

Jag tystnar och tittar upp för att hitta nästa mening i några av mina systrars ögon, men det förblir tyst. Och de tittar lite förvirrat tillbaka på mig. De har ingen aning om vad de ska säga nu. De har aldrig hört en röst som ropar öronbedövande högt i huvudet. De har aldrig känt hur benen rör sig av sig själva mot en plats dit man bara måsta gå. De har aldrig fått en mening i sin famn som kan förändra allt, bara man förvaltar den väl.

De är logiska.

De tänker orsak och verkan. Det man vet har en struktur och en fysisk form. Och förmodligen kan man räkna på det också.

Så jag berättar hur jag ibland vet det som aldrig sagts. Jag berättar om den där Hon som jag haft i periferin länge, men aldrig träffat. Hon som jag bara vetat att jag måste lära känna. Hon vars liv jag ska påverka, eller hon mitt.

Jag berättar om hur tanke på en person många gånger resulterar i att telefonen ringer och jag får "tala om trollen".

Jag berättar om han som kan värma mitt hjärta på avstånd med sin blick. Och hur våra liv korsar varandra på ett sätt som vi inte kan styra över. Att jag inte kan annat än att slappna av och åka med.

De är logiska mina systrar. Så därför lyssnar de på mig med innerlig värme. Jag är deras syster och jag får vara precis hur jag vill.

.då släppte jag ut fjärilarna i magen och kysste honom

Jag söker inte bekräftelse på att jag är en god person. Det vet jag. Sånt känner man på sig.

Men jag söker förståelse.

Vi bodde ändå tillsammans i sju år. Han flyttade in hos mig och spred manlighet i min lägenhet. Han hyrde rummet mitt emot badrummet och jag minns hur jag stod och väntade på att råka gå förbi när han nyduschad skulle smita över till sitt rum. När han senare la sin arm bakom min rygg på det där speciella sättet som bara han gör, så släppte jag ut fjärilarna i magen och kysste honom. Det var sommar.

Slumpen packade även hans väska och tillsammans flyttade vi mot stenmurar, långa svepande smala vägar och en liten svart hund som vi älskade.

Han delade generöst med sig av sin familj. Underbara människor som kramade varmt och bjöd på småkakor. Jag tvekade aldrig när han ville flytta närmare dem igen. Och huset nära granskogen blev vårt.

Vi hade alltid dålig med pengar och det var kanske där missunnsamheten fick fäste. När dottern föddes så kom även tröttheten och de tysta anklagelserna. Jag slutade att älska och han försvann. Försvann in i en annan kvinnas armar. Jag kan inte säga något om det. Det kunde lika väl ha varit jag.

Men lögnerna kan jag säga något om. De kastade mig obarmhärtigt fram och tillbaka. Lovade, för att sedan krossa. Smekte, för att sedan klösa. Då gick jag och han försvann.

Nu har han putsat fasaden och lever det liv som han vill leva. Åtminstone säger han det. När det gäller mitt liv har han också mycket att säga. Fast nu kanske jag ljuger. Han säger att han hör mycket, men att han aldrig i livet skulle lägga sig i. När han hör allt det där om mig så vänder han och går åt andra hållet, säger han. Vad det är han hör har han däremot aldrig någonsin sagt. Men att han hör, det säger han ofta. Särskilt när vi är oense om arrangemangen kring det barn vi delar.

Men om det jag hör säger jag inget. För jag misstänker att han vet. Vet att den roll han tilldelar mig, egentligen är hans huvudroll.

.och rädslan tar över efter tårarna

Halva livet kommer E att tillbringa hos en person som är av den åsikten att jag är en fruktansvärd person som medvetet behandlar andra människor illa.

Hur påverkar det henne?

.mitt barns pappa tycker

Mitt barns pappa tycker att jag är en ond människa. Han sa det nyss på telefonen och jag kan inte sluta gråta.

Jag gör onda saker mot andra människor också, det har han tydligen många exempel på.

Och för att sticka kniven i mig ytterligare så hävdar han att den (för mig otroligt smärtsamma) uppoffring jag gjorde för Es skull i våras, enbart var av egoistiska skäl.

Och jag kan inte sluta gråta.

Hur kan han vilja göra mig så illa? Den där kniven han har i sin hand hugger och hugger långt efter att jag lagt ifrån mig telefonen.

Och jag kan inte sluta gråta.

.men det vet han inte om

Han har en kropp som ber om sällskap. Ögon som hettar. Och en mun som leker med min fantasi.

Men det vet han inte om.

Han märker inte hur jag lägger min blick mot hans nacke. Han hör inte hur min röst vibrerar i rummet. Han ser inte hur mina händer vandrar iväg i rusiga drömmar.

Han vänder sig om och går.

.hur jag springer ifrån mina mål

Jag motionerar varje dag, utan undantag. Antingen på gym eller så springer jag, och då minst 6 km. Men hur jag än gör så ligger jag alltid steget efter. Måste alltid träna hårdare för att nå mina mål. Jag måste jaga.

Hur kommer det sig?

Borde jag inte någon gång hinna ifatt dem? Med tanke på hur hårt jag tränar och så!

Så idag sprang jag 9,6 km på 52 minuter. Och jag kände mig inte nöjd. Den där backen kunde jag nog ha satsat hårdare i. Längs raksträckan på andra sidan sjön borde jag väl ändå hållit ett högre tempo.

Men så sa någon grattis. Du ligger ju långt under en timme på milen!

Och då kom jag ihåg att det var ett mål. Förut alltså. Men jag minns inte när jag bytte det mot ett annat. Mina mål regleras tydligen automatiskt så att jag alltid ska misslyckas.

Det känns inte så snällt mot mig själv.

För jag är ju svinduktig ju!

.kanske inte rätt person för jobbet

Där ligger jag med benen brett isär och underlivet till allmän åskådan. Barnmorskan har susat iväg för att lämna ett prov som av någon anledning var tvunget att lämnas precis just nu, och inte om tio minuter när undersökningen är en notering i en journal.

Men inget förvånar mig när det gäller den kvinnan. Jag känner mig faktiskt lite tacksam att hon inte lämnade instrumenten kvar i mig när hon försvann. Det gjorde hon nämligen på en kompis. Kan tänka mig att hon såg ut som den där krukan som är full med ballongvispar och träslevar och som alla har på köksbänken.

Innan hade jag fått svara på en del helt orelevanta frågor. Drack jag när jag var gravid med min dotter (för en si så där sex år sedan)? Och hur ser mina alkoholvanor ut nu? Hon rekommenderade att jag inte skulle dricka de två veckorna jag inte visste om jag var gravid. Direkt efter mensen så gick det bra. Vi gör så här sa jag, jag dricker när jag vill och i gengäld så blir jag inte gravid. Vad säger du om det, frågade jag. Hon såg lite besvärad ut, men jag kan inte säga om det berodde på mitt okristliga alkoholmissbruk eller på nåt annat.

Men tillbaka till ingreppet. Det gick inte så bra nämligen. Kan tänka mig att jag spände mig något eftersom hon skramlat oroväckande med utrustningen och förvirrat sagt både det ena och andra. Instrumenten knarrade och mina ögon vattnades av smärta, och hela tiden hörde man hennes stressade suckar. Tillslut tryckte hon på den stora röda knappen så att hela rummet började blinka. Hon var tvungen att kalla på förstärkning. Men strax innan dörren slets upp så gjorde hon ett extra försök.

Men då knäckte hon plastverktyget. Bitarna åkte i golvet med en öronbedövande smäll.

Den andra kvinnan kom in, tittade medlidsamt på mig och fick någonting att hålla i. Själv svettades jag mest. Och morrade. Du skrämmer skiten ur mig, väste jag mellan mungiporna. Vi är snart klara, svarade hon.

Jag ställde mig upp och koncentrerade mig på att inte svimma. Hon sa en massa viktiga saker, om förhållningsregler och så, men inget fastnade.

Jag har känslan av att vi inte kommer att ses igen.

Inte om jag får bestämma.

.andras otrohet, mina bekymmer

Nu förstår jag det. Nu ser jag mönster om barnsliga önskningar om att bli vald. Som i en Disneyklassiker. Prinsen väljer den passiva prinsessan.

Så när han ger mig ord som berusar tänkt, alltid, vacker, så reagerar min kropp. Det gör den alltid. Men jag tänker att kanske är det helt ok att berusas. Orden har kanske en äkta betydelse. En ärlig innebörd.

Men så tänker jag igen.

Varför lämna en sådan present av kittlande ord om det inte finns en baktanke? Fast det får inte finnas en baktanke! Han är gift. Han är alltid gift när berusande ord sägs. Då tas riskerna. Män som däremot får kittla har tunghäfta.

Det som berusar bedrövar. Bedrövar mig! Berusar dem?

Vad gör det mig till för människa om jag låter mig berusas? Om jag låter den underbara känslan av att vara åtrådd sjunka in i mig? Om jag låter mig bli vald?

Avvisad längtan blir till sten i kroppen. Jag har många stenar.

Men jag är inte av sten.